Informationsskyldighet för skatterådgivare : - En analys av förslaget i betänkandet, SOU 2018:91, ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning: Förslaget i betänkandet om informationsskyldighet för skatterådgivare är starkt influerat av arbetet som pågått inom EU för att motverka aggressiv skatteplanering. Eftersom länder inte har en enhetlig skattelagstiftning skapar det möjligheter att utnyttja kryphål när två eller flera länder uppvisar oförenligheter i lagstiftningen. Aggressiv skatteplanering torde främst vara ett förfarande som sker gränsöverskridande, varför det varit viktigt att inom EU samarbeta för att täppa igen kryphålen. Även inom svensk rätt har det länge pågått en diskussion för att motverka inhemsk aggressiv skatteplanering. Det har resulterat i att regeringen har lagt fram ett betänkande om informationsskyldighet för skatterådgivare, SOU 2018:91. Förslaget i betänkandet innebär att i första hand skatterådgivare åläggs en skyldighet att till Skatteverket inrapportera information angående skattearrangemang som denne utformat eller bistått sin klient med. Detta ska göras i syfte att Skatteverket ska få information tidigare i hanteringen för att på ett mer effektivt sätt kunna få kännedom om aggressiva skatteplaneringsförfaranden. Förslaget i betänkandet har dock fått omfattande kritik ur rättssäkerhetssynpunkt gällande såväl dess utformning som arbetet som ligger till grund för detta. I denna uppsats undersöks förslaget i dess helhet och en jämförelse med såväl skatteflyktslagen som kritiken som riktats mot förslaget görs utifrån de grundläggande rättsprinciper inom svensk rätt. Som slutsats konstateras det att förslaget i betänkandet inte uppfyller de grundläggande kraven på rättssäkerhet.