Våld mot de allra minsta - En utredning om domstolarnas straffmätning vid våldsbrott riktade mot barn

Sammanfattning: Detta arbete behandlar det våld som tusentals barn i Sverige årligen blir utsatta för. Det övergripande syftet är att undersöka domstolarnas straffmätning i mål som rör våld mot barn. Här inrymms även frågan om vilka omständigheter som vid gradindelade brott beaktas vid brottsrubriceringen. En första frågeställning avser hur våldet mot barn ser ut samt hur synen på detta har förändrats under de senaste årtiondena. Det har visat sig att barnmisshandel och andra övergrepp mot barn har funnits sedan länge och att sådant våld i äldre tider var både socialt och straffrättsligt accepterat. För inte alltför länge sedan fanns till och med bestämmelser som innebar att föräldrar var skyldiga att aga sina barn. Det var först under mitten av 1900-talet som vi fick kunskap om barnmisshandelns följder och det var först då som våldet mot barn på allvar uppmärksammades. I och med denna nya kunskap har både samhällsattityderna och den rättsliga regleringen förändrats väsentligt. Min slutsats är att det är viktigt att den minskade toleransen mot barnmisshandel framhävs ännu tydligare så att våldet mot barn kan fortsätta att minska i omfattning och att människors benägenhet att polisanmäla sådant våld ökar ytterligare. Ett sätt att för samhället att föra fram ett sådant budskap är att låta domstolarna döma ut förhållandevis stränga straff i de flesta fall där ett barn utsatts för våld. Den andra frågeställningen rör den rättsliga regleringen på området. Att ett våldsbrott riktats mot ett barn är idag att betrakta som en försvårande omständighet som domstolen kan beakta såväl vid brottsrubricering som vid straffmätning. En slutsats är här att flera av de i BrB 29:2 angivna försvårande omständigheterna kan bli tillämpliga i mål som rör våld mot barn. I vissa fall menar jag att domstolen dessutom bör kunna kombinera flera av punkterna och att straffvärdet genom detta skulle kunna bli ännu högre än annars. Om gärningsmannen exempelvis inte bara utnyttjat ett barns skyddslösa ställning, utan dessutom berövat barnet dess trygghet, bör domstolen enligt min mening hänvisa både till den tredje och den åttonde punkten. Den åttonde punkten som infördes år 2003 tycks alltså ha givit barn ett starkare skydd än tidigare. Min förhoppning är att domstolarna i framtiden, genom att ta hänsyn till att flera försvårande omständigheter föreligger, kommer kunna mäta ut högre straff då ett barn utsatts för våld. Vad gäller gradindelningen är min första slutsats att ett misshandelsbrott riktat mot ett barn, på samma sätt som förarbetena anger, normalt bör rubriceras som grovt. Detta eftersom jag anser att sådant våld regelmässigt innefattar särskild hänsynslöshet eller råhet. Även brottet vållande till annas död bör enligt min mening vanligen bedömas som grovt i de fall ett barn har avlidit till följd av en vuxen persons våldsutövande. Barnets skörhet och oförmåga att uttrycka sig gör nämligen att sådant våld i regel torde innefatta ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Vidare anser jag att i de fall den tilltalade ska fällas till ansvar för uppsåtligt dödande av ett barn bör brottet rubriceras som mord och inte som dråp. Detta dels på grund av att gärningen förövats mot en person i ett hjälplöst tillstånd, dels på grund av att dödandet i de flesta fall riktats mot en nära anhörig. Båda dessa faktorer talar enligt förarbetena för att mordrubriceringen ska väljas. En tredje frågeställning som uppställts i detta arbete gäller hur reglerna om gradindelning och straffmätning kommer till användning i praktiken. För att besvara denna fråga har en studie av 17 domstolsavgöranden gjorts. Rättsfallen delas in under kategorierna ringa misshandel, misshandel av normalgraden, grov misshandel, grov misshandel i förening med vållande till annans död samt grov fridskränkning. Att våldet utövats just mot ett barn lyftes av domstolen fram som en försvårande omständighet i drygt tre fjärdedelar av fallen. I första hand beaktades dessa vid gradindelningen. Den omständighet som där åberopades i flest fall var att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Vad gäller de försvårande omständigheter som anges i BrB 29:2 var det främst den tredje punkten, det vill säga att den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig, som påtalades. Offrets skyddslösa ställning lyftes dock inte alltid fram just i samband med straffmätningen, utan i två fall istället vid gradindelningen. I vissa avgöranden var det något oklart vilka omständigheter som fick betydelse för gradindelningen och vilka som påverkade straffmätningen inom den givna straffskalan. Jag anser att domstolen på ett tydligare sätt bör ange detta. Jag menar också att i de fall då omständigheter som anges i BrB 29:2 påverkat straffvärdet borde domstolen i större utsträckning uttryckligen hänvisa till den punkt som anses tillämplig. Vad gäller strafflängderna har jag inga större invändningar i de ringa misshandelsfallen. I avgörandena avseende misshandel av normalgraden är dock min slutsats att fängelse kunde ha dömts ut i större utsträckning. Dessutom menar jag att det i dessa fall hade funnits utrymme för domstolen att straffmäta en bit upp i straffskalan. Också i de grövre misshandelsfallen, samt fall av grov misshandel i förening med vållande till annans död, anser jag att de utdömda straffen i flera fall låg på en ganska låg nivå. Särskilt lindrigt var det straff på ett år och sex månader som den tilltalade ådömdes i NJA 1992 s. 85. De fängelsestraff på mellan fem och sex år som utdömdes i tre av målen finner jag mer rimliga med tanke på de försvårande omständigheter som förelåg. Även i fridskränkningsfallen menar jag att strafftiderna ligger något i underkant, främst är jag dock kritisk till att försvårande omständigheter där inte påtalades i någon högre utsträckning. En generell slutsats är att det är viktigt att straffmätningspraxis även fortsättningsvis följer de förändringar som sker i samhället. Det är därför angeläget, och lyckligtvis dessutom troligt, att domstolarna i framtiden fäster ännu större värde vid att offret för ett våldsbrott är just ett barn. Denna nya straffmätningspraxis, där fängelsestraffen i de flesta fall då ett barn utsatts för grov misshandel tycks ligga ovanför den nedersta fjärdedelen av straffskalan, ligger enligt min mening mer i linje med det moderna samhällets värderingar.