Avtalsrekvisitets innebörd vid ensidiga ageranden – Med fokus på beviskravet samt rättsfrågor
Sammanfattning: Konkurrensen inom EU är reglerad genom konkurrensrätten i syfte att skapa och upprätthålla en effektiv marknad, den inre marknadens funktion samt välfärden för konsumenten. Förbudsregeln – se art. 101 FEUF och 2:1 KL – utgör tillsammans ett centralt verktyg som ska användas av kommissionen eller annan konkurrensmyndighet för att bryta upp otillåtna samarbeten mellan två eller fler företag, vilka är skadliga för de ovan nämnda syftena. Att tillämpa förbudsregeln förutsätter att kommissionen eller annan konkurrensmyndighet lyckas bevisa åberopade sakomständigheter som i första hand gör avtalsrekvisitet uppfyllt. Avtalsrekvisitet träffar samordningar, avtal och samordnat förfarande, mellan två eller fler företag som uppvisar en gemensam vilja att agera tillsammans mot ett gemensamt ändamål, på den inre marknaden. Noterbart är att vissa utåt sett ensidiga ageranden i förlängningen definierats som enbart skenbara ensidiga ageranden, där avtalsrekvisitet i vissa fall anses vara uppfyllt. Framställningens övergripande syfte är att skapa en mer förutsägbar tillämpning av 2:1 KL. För att uppnå syftet med framställningen analyseras beviskravet beträffande sakförhållanden vilka, om bevisade, uppfyller det abstrakta rättsfaktumet som är avtalsrekvisitet. Preciseringen sker primärt i förhållande till vissa typer av ensidiga ageranden. Vidare har framställningen ett fokus på att ringa in vilka ytterligare faktorer som bör påverka de svenska domstolarnas bedömning, när det handlar om ensidigt utlämnande av strategisk information samt ensidigt implementerade policys i ett selektivt distributionssystem. I det sammanhanget handlar det om att precisera vilka juridiska kriterier som åberopade och bevisade sakomständigheter måste ge uttryck för, i förhoppning om att uppfylla avtalsrekvisitet. Två viktiga frågor i sammanhanget är i vilken utsträckning EU-rätten bör påverka ett svenskt, nationellt, beviskrav samt om beviskravet är förutsägbart. Principen om processuell autonomi medför att nivån på beviskravet, oaktat om det är Sveriges eller EU:s konkurrensrätt som tillämpas, primärt får finna vägledning från svensk rätt. Min uppfattning är att EU-rättsliga bedömningspunkter med fördel, och efter noggranna överväganden, bör beaktas av svenska domstolar. Framställningen konstaterar att bedömningspunkterna som bör påverka beviskravet i en strängare riktning är robusthetskravet, lagregelns funktion, konsekvensteorin och oskuldspresumtionen. De bedömningspunkter som bör påverka beviskravet i en mildare riktning är effektivitetsprincipen och lagregelns funktion. Beviskravet är enligt svensk praxis förhållandevis högt, vilket enligt egen uppfattning framstår som en rimlig formulering. Att tillämpa ett så pass relativt begrepp för att beskriva ett beviskrav förutsätter däremot att lagstiftaren eller rättstillämparen ensamt alternativt tillsammans utförligt går igenom vilka bedömningspunkter som påverkar beviskravet. En utförlig genomgång har inte gjorts vilket påverkar förutsägbarheten angående beviskravet negativt. Vad beträffar ensidigt utlämnande av strategisk information blir presumtionen angående orsakssambandet – företagen presumeras ta hänsyn till utlämnade strategiska uppgifter – och ett parallellt beteende viktiga inslag i bedömningen. Vad beträffar ensidigt implementerade policys i ett selektivt distributionssystem blir den gemensamma viljan avgörande. Den styrks genom att kommissionen eller annan konkurrensmyndighet bevisar sakomständigheter som visar på förekomsten av dels en inbjudan att samarbeta och dels ett uttryckligt eller underförstått samtycke till denna inbjudan. Av vikt blir att fastslå huruvida ena aktören lämnat en inbjudan som accepterats av annan aktör eller om aktörerna delar en gemensam intention att agera tillsammans mot ett gemensamt ändamål. Beviskravet för sakförhållandet som påstås uppfylla avtalsrekvisitet är i sin helhet och speciellt i förhållande till ensidiga ageranden oförutsägbart och kommer troligtvis förbli det. Det går inte göra en uttömmande lista angående vilka sakförhållande som uppfyller avtalsrekvisitet eller att precisera beviskravet till en nivå där aktörerna är fullt medvetna kring dess räckvidd. För att skapa en något större förutsägbarhet, för svensk del, angående det aktuella beviskravet hade antingen lagstiftaren eller rättstillämparen ensamt eller tillsammans på ett mer utförligt vis kunnat analysera de bedömningspunkter som påverkar beviskravet. Därutöver hade även domstolarna på ett tydligare sätt kunnat konstatera i vilken utsträckning som EU-rättsliga bedömningspunkter bör inverka på strängheten angående samma beviskrav.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)