Antagning till högskolan : Gränsen mellan positiv särbehandling och olaglig diskriminering

Sammanfattning: Sammanfattning Likabehandlingsprincipen är en mänsklig rättighet av stor vikt. För att tillför-säkra likabehandling finns det uppställda förbud mot diskriminering. Ibland räcker det inte med diskrimineringsförbud, utan aktiva åtgärder måste vidtas för att främja jämlikheten i samhället. De undantag från diskrimineringsförbu-den som finns i såväl EU-rätten som i den svenska rätten öppnar upp för möj-ligheten att tillämpa positiv särbehandling i syfte att skapa ett mer jämlikt sam-hälle. Det primära syftet med denna uppsats är att utreda var gränsen går mel-lan positiv särbehandling och olaglig diskriminering. Användandet av positiv särbehandling är omdebatterat och frågan om möjlig-heten ska tillämpas är kontroversiell. Motståndarna hävdar att den diskrimine-ring som lagstiftaren initialt ville bli av med kommer tillbaka i samband med att särbehandlingen tillämpas. De anser inte att det är möjligt att skapa jämlik-het genom att någon blir bortvald på bekostnad av någon annan. Förespråkarna däremot anser att den positiva särbehandlingen är nödvändig för att uppnå jäm-likhet och att åtgärder i likhet med positiv särbehandling måste finnas. De häv-dar att fördelarna med positiv särbehandling är så stora att de uppväger de nackdelar som de bortvalda drabbas av. Formuleringen av såväl diskrimineringsförbuden som av undantagsreglerna till dessa förbud är svepande och deras tillämpningsområde går inte att utläsa ur lagstadgandena. När klarhet inte ges i lagtexten har det istället varit upp till EU-domstolen och de svenska domstolarna att avgöra var gränsen går mellan positiv särbehandling och olaglig diskriminering. Det som framkommit vid domstolsprövningarna är att den starka formen av positiv särbehandling, även kallad kvotering, inte är tillåten enligt varken EU-rätten eller svensk rätt. Kvo-tering som metod är för ingripande genom att den ger automatiskt och ovillkor-ligt företräde, utan möjlighet att välja någon annan än de som utsetts som efter-satta eller underrepresenterade. Tillåtligheten av så kallad vanlig positiv särbehandling måste bedömas från fall till fall. EU-domstolen har uppställt ett antal kriterier som måste vara uppfyllda för att särbehandlingen ska omfattas av undantagen till diskrimineringsförbu-den. Åtgärderna som vidtas ska bland annat stå i proportion till ändamålet och när en jämförelse görs mellan de med likvärdiga eller nästan likvärdiga meriter måste det finnas utrymme att beakta personernas samtliga personliga förhål-landen. Det ska med andra ord inte handla om att ge någon automatiskt företrä-ii de, utan om mer talar för att en sökande som inte är underrepresenterad eller eftersatt ska väljas så ska den möjligheten finnas. Tillåtligheten är beroende av vilka omständigheter som råder i varje enskilt fall, vilket gör att något generellt svar inte kan ges på frågan om när positiv särbehandling får tillämpas. Slutsatsen är att den starka formen av positiv särbehandling, kvotering, alltid utgör olaglig diskriminering när metoden används. Den vanliga formen av po-sitiv särbehandling däremot utgör inte olaglig diskriminering under förutsätt-ning att de villkor som uppställts av EU-domstolen är uppfyllda i varje enskilt fall. En individuell bedömning måste alltid genomföras för att få ett svar på frågan om den positiva särbehandlingen är tillåten eller som den utgör olaglig diskriminering. Slutligen är min åsikt att den positiva särbehandlingen inte kan ses på det sätt som den gör idag. Det är inte svart eller vitt utan mycket beror på hur särbe-handlingen tillämpas. Den positiva särbehandlingen, tillsammans med andra åtgärder, kan utgöra ett fungerande instrument för att främja jämlikheten. Det viktigaste är enligt min mening att den positiva särbehandlingen inte är det enda redskap som används samt att särbehandlingen tillämpas i de situationer där den kan få störst resultat.