Spridning av bilder och filmer med sexuellt innehåll på internet. En analys av gällande rätt och det straffrättsliga skyddets räckvidd i praktiken avseende olovliga spridningar.

Sammanfattning: I svensk rätt finns ingen straffrättslig bestämmelse som innehåller ett direkt förbud mot en olovlig spridning av bilder och/eller filmer med sexuellt innehåll på internet. Bestämmelsen kränkande fotografering i 4 kap. 6 a § BrB tar endast sikte på ett förbud mot den kränkande fotograferingen/inspelningen, men inte en efterföljande spridning av materialet. Då ett spridningsförbud saknas har istället befintliga lagrum använts för att komma åt problematiken. Exempelvis kan en stor spridning av en film med sexuellt innehåll utgöra grovt förtal om filmen anses innehålla en nedsättande uppgift. I uppsatsen analyseras gällande rätt avseende olovliga spridningar enligt bestämmelserna förtal, grovt förtal, ofredande, sexuellt ofredande samt PUL. Därtill analyseras om det finns brister i skyddet mot olovliga spridningar av bilder och filmer med sexuellt innehåll i förhållande till ovan nämnda lagrum samt den praktiska rättstillämpningen. Uppsatsen redogör även för de krav EKMR ställer på svensk strafflagstiftning och huruvida skyddet mot spridningar enligt nuvarande reglering uppfyller dessa krav. Undersökningen visar att förtalsbestämmelsen är det lagrum som har åberopats mest frekvent vid spridningar av integritetskränkande material på internet. Dock finns brister i skyddet enligt denna bestämmelse då spridningar av bilder och/eller filmer som inte kan anses innehålla en nedsättande uppgift, men som av andra skäl är integritetskränkande, inte omfattas. Ett exempel på en sådan spridning är en nakenbild där en nedsättande kommentar inte tillfogats. Ofredandebestämmelsen har i vissa fall använts för att lagföra olovliga spridningar men även denna bestämmelse erhåller ett bristfälligt skydd. Detta på grund av att det enligt praxis krävs att den utsatte ska ha uppfattat angreppet medan det skedde, vilket inte är typsituationen vid integritetskränkande spridningar på internet. Inte heller bestämmelsen sexuellt ofredande tycks tillhandahålla ett skydd mot olovliga spridningar då det vid rättstillämpningen råder viss osäkerhet kring huruvida gärningen måste varit ägnad att reta gärningspersonens sexualdrift i det enskilda fallet. Trots att syftet med PUL är att skydda den personliga integriteten vid publiceringar av personuppgifter på internet är skyddet bristfälligt avseende olovliga spridningar, då det för straffansvar krävs att personen är identifierbar. Inte heller spridningar genom privat mailkorrespondens omfattas av lagen. Undersökningen visar vidare att artikel 8 i EKMR uppställer ett krav på en positiv skyldighet för Sverige att tillhandahålla ett effektivt skydd mot olovliga spridningar i form av lagstiftning. Dock är det tillräckligt att denna är civilrättslig, inget krav uppställs på att det ska vara en straffrättslig lagstiftning. I praktiken är det emellertid endast en straffrättslig bestämmelse som hade gett ett tillfredsställande skydd på sätt som EKMR avser. Sammantaget konstateras att det råder en viss rättsosäkerhet då liknande gärningar bedöms förhållandevis olika mellan olika domstolar. Mot bakgrund av det bristfälliga skyddet samt legalitetsprincipens krav på förutsebarhet ges i uppsatsens avslutande analys förslag på att införa en ny bestämmelse som tar sikte på en kriminalisering av den integritetskränkande spridningen.