Europakonventionens krav på oavhängiga och opartiska lekmannadomare - En jämförelse mellan Sverige och Tyskland

Sammanfattning: Lekmannadomare förekommer i många rättsordningar som är anslutna till Europakonventionen. I Sverige utses nämndemän av politiska partier i kommun- och landstingsfullmäktige. Uppsatsens syfte är att genom den rättsdogmatiska metoden undersöka tillsättningsförfarandets förenlighet med Europakonventionens krav på en oavhängig och opartisk domstol. Undersökningen visar att det inte finns något hinder mot politisk tillsättning av domare, bara det finns garantier för domarens självständighet och opartiskhet. Eftersom nämndemannasystemet har sådana garantier är det förenligt med artikel 6.1 Europakonventionen. För att undersöka det politiska inflytandet i ett annat lekmannadomarsystem jämförs nämndemannasystemet med det tyska Schöffen-systemet, med tillämpning av en komparativ metod. Jämförelsen visar att lekmannadomarsystemen på ett övergripande plan är lika, framförallt vad gäller garantierna för lekmannadomarnas oavhängighet och opartiskhet. En viktig skillnad är att Schöffen i underrätten måste vara eniga för att överrösta juristdomaren, vilket nämndemän inte behöver vara. Den största skillnaden ses emellertid hos tillsättningsförfarandet. Schöffen väljs genom ett tvåstegsförfarande. Först nomineras kandidater av allmänheten och av lokala organisationer, framförallt partier. Kommunfullmäktige röstar med kvalificerad majoritet om vilka som ska föras upp på förslagslistan. Därefter röstar en valberedning fram Schöffen från förslagslistan, också med kvalificerad majoritet. Studien tyder på att Schöffen-valet empiriskt domineras av politiskt inflytande. Tvåstegsförfarandet och röstkravet om kvalificerad majoritet minskar det politiska inflytandet och Schöffen framstår som självständiga från politiska partier. Det politiska inflytandet är följaktligen mindre i Schöffen-systemet än nämndemannasystemet.