Idag trygg och säker, imorgon arbetslös och utvisad - En studie av prövningen av ansökningar om förlängt arbetstillstånd och dess förenlighet med Sveriges mänskliga rättigheter-förpliktelser

Sammanfattning: Det juridiska ramverket för arbetskraftsinvandring reformerades under 2008 för att möta det ökade behovet av arbetskraft från tredje land. Genom reformen förenklades processen för arbetsgivare att anställa utländsk arbetskraft utifrån den enskilde arbetsgivarens behov. Vid införandet av det nya regelverket avskaffades den tidigare arbetsmarknadsprövningen och det infördes krav på att de löne-och anställningsvillkor som erbjuds ska vara i nivå med svenska kollektivavtal. Arbetstillståndet knyts under de första två åren till en viss arbetsgivare och ett visst yrke. För att beviljas förlängt arbetstillstånd krävs att löne-och anställningsvillkoren varit uppfyllda under den tidigare tillståndsperioden. Om så inte är fallet riskerar arbetskraftsinvandraren att få avslag på sin ansökan om förlängt arbetstillstånd och utvisas ur landet. I uppsatsen konstateras att arbetskraftsinvandrare är eller riskerar att hamna i en situation där de hotas av utvisning, vilket belyses genom teorin om deportabilitet. Slutsatsen dras att det är staten som skapar den sårbara situation som uppstår för arbetskraftsinvandrare och att staten, genom lagstiftningens utformning, bidrar till konstruktionen av arbetskraftsinvandrares deportabilitet. Vid ansökningar om förlängt arbetstillstånd företogs från 2015 till 2017 en mycket strikt prövning av om förlängt arbetstillstånd kunde beviljas. Under 2017 presenterades två vägledande avgöranden från Migrationsöverdomstolen, vilka bidrog till att mildra den stränga prövningen som dittills hade tillämpats av underrätterna. Trots den nya praxisen är rättsläget vid prövningar av ansökningar om förlängt arbetstillstånd fortfarande delvis oklart och utvisningar av arbetskraftsinvandrare fortgår till viss del. Syftet med denna uppsats är att undersöka och analysera huruvida det sätt på vilket prövningen av ansökningar om förlängt arbetstillstånd görs i svensk rätt är i enlighet med Sveriges internationella mänskliga rättigheter -förpliktelser. Närmare bestämt analyseras förenligheten av prövningen med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR), Förenta Nationernas (FN) konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) samt Internationella arbetstagarorganisationens (ILO) konvention nr 143. Därutöver kommer en diskussion föras om i vilken mån migrantarbetares rättigheter hade stärkts ifall Sverige hade ratificerat ILOs konvention nr 97 och FN:s konvention om skydd för alla migrerande arbetstagares rättigheter och deras familjemedlemmar (ICRMW). I uppsatsen konstateras att ett barnperspektiv saknas vid prövningar om huruvida migrantarbetare med medföljande barn kan beviljas förlängt arbetstillstånd, vilket strider mot barnkonventionen. Det fastställs att det inte kan anses att Sverige uppfyller sina förpliktelser angående de rättigheter för migrantarbetare som stadgas i ILO:s konvention nr 143 samt om rätten till privatliv enligt artikel 8 i EKMR. Vidare dras slutsatsen att migrantarbetares och särskilt deras familjemedlemmars rättigheter hade stärkts avsevärt genom en ratificering av ICRMW. En ratificering av konventionen hade dock kunnat ge upphov till en, för lagstiftaren, svår avvägning mellan hur legitimiteten för arbetskraftsinvandringssystemet skulle kunna upprätthållas samtidigt som humanitära skäl ska beaktas vid bedömningen av om förlängt arbetstillstånd och uppehållstillstånd kan beviljas för migrantarbetare och deras familj.