Föräldraledighet, välsignelse eller förbannelse? En komparation mellan svensk och dansk rätt gällande föräldralediga arbetstagares ställning i arbetslivet.

Sammanfattning: I föreliggande uppsats analyseras samt jämförs de arbetsrättsliga regler vilka reglerar förhållandet mellan arbets- och familjelivet i Sverige och Danmark. Två centrala frågor uppsatsen behandlar är vilka rättsliga förutsättningar det finns för arbetstagare att vara föräldraledig och vilket skydd det finns mot att missgynnas i arbetslivet på grund av framtida, föreliggande eller nyttjad föräldraledighet. Både länderna har liknande ledighetsformer specifikt avsedda för mödrar och fäder. Intressanta slutsatser framträder vid komparationen mellan ländernas regler om den ledighetsform som är avsedd för båda föräldrarna, föräldraledigheten. I Sverige har föräldrarna rätt till föräldraledighet utan ersättning fram tills barnet fyller 18 månader och dessutom rätt till föräldraledighet med föräldrapenning under totalt 480 dagar, vilka kan användas före och/eller barnet fyller 18 månader. Av de 480 dagarna är 60 dagar reserverade åt vardera föräldern och resterande 320 dagar får föräldrarna fritt fördela mellan sig. Föräldraledigheten får delas upp på högst tre perioder per kalenderår och föräldrarna får ej vara föräldralediga samtidigt (med undantag för 60 dubbeldagar). Det föreligger vidare en absolut rättighet att förkorta arbetstiden med 25 % fram tills barnet fyller åtta år och under tid då föräldrapenning utgår kan förälder välja att vara deltidsledig upp till 75 %. För danskt vidkommande har föräldrar rätt till 32 veckors individuell föräldraledighet vardera och de får dela på totalt 32 veckor under vilka barseldagpeng utgår. Föräldraledigheten skall utnyttjas under en sammanhängande period, med möjlighet att spara tretton veckor till senare tillfälle, och föräldraledigheten får utnyttjas av föräldrarna samtidigt. Föräldrarna kan begära förkortad arbetstid under viss period, men det är arbetsgivaren som bestämmer om sådan begäran skall beviljas eller ej efter en avvägning av parternas intressen. Det framstår som relativt tydligt att Sverige premierat flexibiliteten mellan arbets- och familjelivet i högre grad än Danmark. Danska föräldrar har båda 32 veckors individuell, tillika oöverlåtbar, föräldraledighet, medan de svenska fritt kan dela på 380 föräldrapenningsberättigade dagar, vilket möjliggör större anpassningsbarhet mellan familj- och arbetsliv. Då danska föräldrar skall utnyttja föräldraledighet under en sammanhängande period, kan svenska föräldrar välja att dela upp sin ledighet tre gånger per år. Vidare är möjligheterna till arbetsförkortning vida överstigande i Sverige jämförda med i Danmark. Missgynnandeförbuden i de båda länderna framhäver även de vissa skillnader länderna emellan. I Sverige är det i princip aldrig tillåtet för arbetsgivare att missgynna arbetstagare med anledning av kommande, föreliggande eller utnyttjad föräldraledighet. Arbetsgivare får ej beakta föräldraledigheten vid beslut som leder till att arbetstagaren lider någon form av skada och detta gäller alla typer av beslut. Vid brott mot detta förbud kan skadestånd utdömas och uppsägningar ogiltigförklaras. Missgynnandeförbudet har dock en undantagsmöjlighet, enligt vilken det är tillåtet för arbetsgivaren att missgynna sagda arbetstagare om behandlingen är en nödvändig följd av ledigheten. Det danska förbudet äger inte samma generella tillämpningsområde, utan gäller endast beslut om väsentligt försämrade arbetsvillkor, avsked och uppsägningar. Dock föreligger det ingen undantagsmöjlighet till förbudet. Om en arbetsgivare bryter mot förbudet kan uppsägningen ogiltigförklaras alternativt skadestånd dömas ut. Det är inte möjligt att båda sanktionerna används, vilket det är i Sverige. I Sverige kan ogiltigförklarande av uppsägning eller avsked enkom göras om föräldraledigheten är den enda anledningen för beslutet, medan det i Danmark räcker att föräldraledigheten är en av flera anledningar. Vidare redogörs ländernas implementering av likabehandlings-, mödraskydds- och föräldraledighetsdirektiven i nationell rätt och om ländernas tillvägagångssätt skiljer sig åt. Båda länderna har valt att implementera direktiven via lagstiftning. Då båda länderna har relativt generös föräldraledighet och höga skyddsnivåer mot missgynnande behandling i samband med föräldraledighet, har direktiven inte föranlett några större implementeringsåtgärder.