Köp utan äganderätt? - En studie av den upphovsrättsliga konsumtionsprincipen och digitala filmverk

Sammanfattning: Filmdistributionen befinner sig i en ny digital verklighet. Den snabba tekniska utveckling som har ägt rum de senaste decennierna har inneburit stora utmaningar för såväl filmindustrins affärsmodell som de upphovsrättsliga bestämmelser som reglerar skyddet för filmverk och dess upphovsmän. Ett exempel på en bestämmelse vars tillämpningsområde är oklart till följd av den nya distributionen av digitala kopior är konsumtionsprincipen. Konsumtionsprincipen är stadgad i såväl 2 kap. 19 § URL som i art. 4.2 Infosoc-direktivet. Principen syftar till att finna en balans mellan två motstående intressen. På den ena sidan finns upphovsmännens intresse av att tjäna pengar på sina verk, vilket är ett viktigt incitament för fortsatt skapande. På den andra sidan finns köparens intresse av att erhålla rätten att fritt förfoga över de exemplar som han eller hon köper. Konsumtionsprincipen är dessutom viktig för den fria rörelsen av varor och tjänster inom EU:s inre marknad. Tack vare konsumtionsprincipen uppstår också många positiva effekter för såväl marknadseffektiviteten som för enskilda köpare. Bland dessa fördelar finns bl.a. bred tillgång till filmverk, skäliga priser och skydd för köparens integritet. Dessa fördelar och syften med principen är inte exklusiva för fysiska exemplar av filmverk. Värdet i att finna en balans mellan upphovsmännens ensamrätt och köpares äganderätt kvarstår i vår nya digitala verklighet. Det föreligger både ekonomisk och funktionell ekvivalens mellan analoga och digitala kopior av filmverk. Enligt den EU-rättsliga likabehandlingsprincipen bör likvärdiga regler därför gälla för fysiska och digitala kopior av filmverk. Argumenten som talar emot en konsumtionsprincip som tillämpas på digitala kopior, exempelvis behovet av underskott på marknaden för att möjliggöra en prisnivå som genererar vinst, är inte tillräckligt många eller starka för att stå emot argumenten som talar för en digital konsumtionsprincip. Eftersom frågan om konsumtionsprincipen äger tillämpning även på digitala kopior inte har prövats i domstol är rättsläget osäkert. Det är därför nödvändigt att ta ledning i mål där närliggande frågor har prövats. Det viktigaste målet på området är UsedSoft, i vilket EU-domstolen beslutade att konsumtionsprincipen enligt direktivet om datorprogram kunde tillämpas på digitala kopior av datorprogram. I detta mål var EU-domstolen mycket tydlig med att det endast var konsumtionsprincipen enligt direktivet om datorprogram som prövades och det går inte att direkt tillämpa domslutet på bestämmelsen om konsumtion av spridningsrätten enligt Infosoc-direktivet. Många av resonemangen och slutsatserna är dock möjliga att använda även i tolkningen av art 4.2 i Infosoc-direktivet. Ett exempel på en sådan slutsats som gäller för samtliga upphovsrättsliga verk är att verk som överlåts i form av digitala kopior ska klassificeras som varor och därmed utgör spridning snarare än överföring. Ett annat sådant exempel är EU-domstolens ställningstagande emot distributörers användning av licenser istället för överlåtelser av äganderätt vid distribution av digitala kopior av verk. Av ordalydelsen i bestämmelserna om konsumtionsprincipen följer att endast fysiska exemplar ska omfattas av principen. Detta följer även av praxis från EU-domstolen i målet Allposters. EU-domstolen har i målet UsedSoft visat att de är öppna för en dynamisk tolkning av upphovsrätten där konsumtionsprincipens syfte måste sättas in i dagens sammanhang. För att en ändring av rättsläget ska till krävs dock att ordalydelsen ändras alternativt att konsumtionsprincipens tillämpningsområde för digitala kopior prövas i EU-domstolen.