Integritetskränkande fotografering ur ett rättighetsperspektiv

Sammanfattning: Är tiden för privatliv förbi i och med de nya möjligheterna att fotografera med mobilkameror och installera privat övervakningsutrustning? Diskussionen om personlig integritet och dess samband med bildupptagning är inte ny. Däremot har teknikens utveckling och nya snabba kommunikationsvägar via internet bidragit till att frågan är högaktuell och ett ökat skydd mot smygfotografering och filmning blivit allt viktigare. Tätt sammankopplat är frågan om pressens fotografering och publicering av fotografier av offentliga personer, även i synnerligen privata situationer. Uppsatsens syfte är att mot den bakgrunden utreda om det finns ett tillräckligt starkt skydd i Sverige mot fotografering som sker utan den avbildades samtycke och spridning av sådana fotografier, genom att jämföra skyddet för privatlivet enligt Europakonventionen med skyddet enligt svensk nationell rätt. Fotografering och filmning som sker av det allmänna utesluts från uppsatsen. När enbart fotografering nämns åsyftas även filmning. Det är svårt att definiera personlig integritet och var gränsen för ett skyddsvärt område bör gå då det främst bygger på en subjektiv upplevelse. Man kan däremot finna två grundläggande tankar för skyddet inom den rättsliga litteraturen: individens självbestämmanderätt och välbefinnande respektive den sociala gruppgemenskapen och vikten av att kunna bestämma själv vilken bild som ska förmedlas och vad omvärlden får ta del av. Av hänsyn till individens självbestämmanderätt ingår en rätt att inte utan samtycke bli fotograferad av annan då det strider mot rätten att själv kontrollera användandet av den egna bilden. Därutöver innebär spridning av fotografier att andra människor och gruppgemenskapen får ta del av information om individen som inte var avsedd för dem. I Europakonventionens artikel 8 skyddas bland annat rätten till privatliv. Olovlig fotografering omfattas av skyddet för privatliv och medlemsstaterna har en positiv förpliktelse att skydda enskilda vis-à-vis andra enskilda. Kraven på skyddsåtgärder beror på vilken aspekt av privatlivet som berörs och hur allvarlig kränkningen är. Det krävs inte nödvändigtvis straffrättsligt skydd, förutom då fundamentala värden och essentiella aspekter av privatlivet står på spel. I övrigt kan skadeståndsrättsliga regler eller andra metoder vara tillräckliga, så länge de är tydliga samt ger ett praktiskt och effektivt skydd. Olika typer av handlingar vid olovlig fotografering kan enligt Europadomstolens praxis utgöra kränkningar: själva fotograferingen (även i uppsatsen kallat bildupptagning), innehav av tagna fotografier, och spridning av desamma. Avseende olovlig fotografering utgör nakna eller annars intima situationer som blottar en persons sexualliv eller sexuella läggning fundamentala värden och essentiella aspekter av privatlivet. Likaså fotografier tagna i hemmet eller på andra särskilt privata platser såsom toaletter och omklädningsrum. En mer svårbedömd situation är då en person fotograferas på en allmän plats i färd att utföra alldagliga sysslor. Europadomstolen har dock slagit fast att det inkluderas i rätten till privatliv och att en sådan situation ska vägas mot yttrandefriheten, för att pröva om det ryms inom statens ”margin of appreciation”, då en avgörande faktor är huruvida det finns ett allmänt intresse av sådan fotografering. Spridning av fotografier aktualiserar skydd för ryktet och rätten att inte bli beskådad, och en persons legitima förväntan av hur många som i en viss situation kan beskåda ens handlingar blir då avgörande. I dessa situationer ska en avvägning återigen göras mot yttrandefriheten enligt de fem faktorerna i Von Hannover mot Tyskland (Nr 2). I svensk nationell rätt saknas ett generellt skydd för privatlivet. Det finns inte upptaget i regeringsformens rättighetskatalog eller skyddas på annat praktiskt sätt enligt grundlagen. Straffrättsligt är man hänvisad till ofredande och sexuellt ofredande, vilket dock erfordrar att den filmade ska ha uppfattat filmningen (vid sexuellt ofredande är det oklart om det gäller eller inte) samt förtal, vilket förutsätter att det spridda fotografiet är ägnat att utsätta någon för andras missaktning. Regeringen lade fram en proposition i februari 2013 om att kriminalisera “kränkande fotografering”, vilket åsyftar olovlig fotografering i hemmet eller liknande privata platser. Det finns ett behov i svensk rätt att stärka integritetsskyddet vid fotografering då det i jämförelsen med Europakonventionen konstateras att Sverige inte lever upp till dess krav. En orsak är yttrandefrihetsgrundlagarnas starka skydd för publicering av fotomaterial och fotografers meddelarfrihet. Om propositionen antas fylls en del av bristen. Återstår gör dock det faktum att offentliga personer inte över huvud taget skyddas mot fotografering och publicering av fotografier av dem enligt svensk rätt, med undantag för enligt förtalsbrottet som kan tillämpas även på grundlagsskyddade medier. Det krävs någon form av förstärkning av skyddet mot fotografering på allmän plats, även om det är tillräckligt med civilrättsligt skydd. Slutligen förespråkas att regeringens proposition antas och att det läggs fram förslag om ett privatlivskränkningsbrott som tar sikte på spridning/publicering i brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagarnas brottskatalog. Vidare skulle en skadeståndsgrund kunna utformas som ger rätt till ideellt skadestånd vid kränkning av privatlivet.