Att glömma och minnas igen - en studie av de svenska domstolarnas bevisvärdering av bortträngda minnen

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Bortträngda minnen och huruvida dessa kan eller bör framkallas är föremål för omfattande diskussion i forskarvärlden. Vad som kan kallas vetenskaplig och verklig sanning är också det långt ifrån oomstritt. På den juridiska sidan ger den svenska bevisprövningsmodellen domstolarna möjlighet att beakta i princip allt de finner av värde. Att andra vetenskapsdiscipliner ofta kommer in i den juridiska bedömningen är därför förstås ofrånkomligt. Syftet med denna uppsats har varit att ur ett juridiskt perspektiv granska den psykologiska företeelsen bortträngda minnen. Mer konkret har syftet varit att se på svenska domstolars bevisvärdering av dessa minnen i allmänhet och gällande en tilltalads erkännande i synnerhet. Uppsatsens analysdel har sedan försökt klargöra hur en bevisvärdering bör se ut i dessa fall. Fullkomligt centralt i den rationalistiska, empiriskt grundade kunskapstradition som den vetenskapliga psykologin baserar sig på är att den utsträckning i vilken man kan lita på en expert som säger sig veta något är beroende av expertens förmåga att förklara hur hon vet det hon vet. De sakkunnigas roll diskuteras därför flitigt i uppsatsen. Det enda som är säkert efter denna genomgång är att det inte finns ett klart svar, synen bland psykologiska forskare är inte entydig och frågan huruvida bortträngda minnen verkligen existerar kan inte besvaras vare sig med ja eller med nej. Ännu mer ovisst är det när det gäller frågan huruvida sådana minnen, som en person hävdar vara framkallade tidigare bortträngda minnen, är sanna eller inte. Uppsatsen konstaterar i korthet följande: • Domstolarna är inte konsekventa i sin värdering • De sakkunnigas roll är högst oklar • De sakkunniga gör domstolens arbete • Rättssäkerheten hotas Några förslag på förbättringar görs sedan: • Domstolarna bör alltid anlita sakkunnig i dessa mål • De sakkunniga bör ges tydliga instruktioner för sitt utlåtande. • Vid minsta osäkerhet från rättens sida, bör ytterligare sakkunnig kallas in • Socialstyrelsen eller en annan myndighet bör sammanställa en lista med ett urval experter inom respektive ämnesområde från vilken domstolarna kan välja sina sakkunniga • Bevisvärderingen ska ske hos domstolen, inte av de sakkunniga • Domskälen måste vara tydliga • Vid tvivel: hellre fria än fälla • Domstolarna bör vara mycket restriktiva med att använda bortträngda minnen som grund i sin bevisvärdering

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)