Allt kan ges en historia : Meningsskapande i mötet mellan skola och museum

Sammanfattning: I den här uppsatsen har jag undersökt mötet mellan museum och skola genom att studera ett lärandematerial, ”Allt har en historia” utgivet av världskulturmuseerna. Materialet består totalt av tolv filmer som utifrån museiföremål skapat berättelser som tidsmässigt spänner över drygt 4500 år och geografiskt hela världen. Jag har valt att studera tre av dessa filmer och tillhörande material i form av elevfrågor och lärarhandledning. Filmerna har kolonisationen som tema och den representeras av: ett minneshuvud i brons från Beninriket i Afrika, en så kallad khipu från Inkariket i Sydamerika och två jackor från den nordamerikanska prärien. I uppsatsen har jag undersökt (1) vilka berättelser som förmedlas och hur de fungerar meningsskapande; (2) hur läromedlet tar sig an ett interkulturellt perspektiv; slutligen (3) hur formen och formatet fungerar i relation till mer traditionella läromedel. Jag har använt en semiotisk/socialsemiotisk tolkningsmodell där jag i filmerna sökt finna meningsskapande tecken som synliggör vilka berättelser som förmedlas. Som teoretiskt ramverk har historiedidaktiken bidragit med begreppen historiebruk, historiekultur och historiemedvetande. Jag har funnit att den dominerande berättelsen handlar om att lyfta fram”kulturmötet”, i vissa fall som något positivt och i andra genom de negativa konsekvenser det fört med sig. I det sistnämnda fallet har berättelserna tagit ett perspektiv som tydligt ställer sig på de utsattas sida. Museernas fokus på kulturmöte går att härleda till en större rörelse bland etnografiska museer över hela Europa, något som även är synligt i världskulturmuseernas styrdokument. Ett interkulturellt perspektiv tar sig uttryck genom grepp i filmberättandet, som exempelvis att i flera fall använda sig av begrepp på ursprungsbefolkningars språk, men även genom hur filmberättandet kombineras med elevfrågor där man styrt eleverna mot en förståelse som tar ställning för ett mångkulturellt samhälle. Strategin tydliggörs även i hur man i en berättelse projicerar berättelsen om kulturmötet på ett föremål som i sig inte stödjer något i den bortsett från att det härrör från rätt tid och plats. Slutligen har jag funnit att materialet som läromedel betraktat bör ses som ett komplement eftersom det fungerar ganska smalt i relation till skolans kunskapskrav. Det här kan ha sin orsak i olika syn på pedagogik inom skolan respektive museet och i vilka olika krav som ställs på de båda. Med vetskap kring det och med rätt lärarstöd så kan materialet ändå bidra till viktiga delar av elevers lärande. En kvalificerad gissning är att det framförallt kan bidra till att skapa förståelse kring (i det här fallet) koloniseringsepoken.