Diagnostisering av ADHD och autism – en studie av hur psykologer bedömer vad som är normalt respektive avvikande

Sammanfattning: Syftet med denna studie var att belysa variationen hos psykologer i deras bedömningar av vad som är normalt respektive avvikande vid diagnostisering av ADHD och autism och att diskutera vad denna variation kan bero på. Sex psykologer inom barn- och ungdomspsykiatrin intervjuades på två orter och resultaten analyserades med tematisk analys. I resultatet framkom att psykologerna skiljer sig åt när det gäller synen på vad symtomdiagnoser innebär, hur stort utrymme den intuitiva delen av bedömningen bör ha, i vilken utsträckning diagnoskriterierna används under beslutsfattandet om diagnos, var gränsen för funktionsnedsättning går, vilka beteenden som ryms i diagnoskriterierna, vilka konsekvenser diagnoserna får för barnet, hur många differentialdiagnoser det finns och hur svårt det är att särskilja dessa från autism och ADHD, samt hur mycket tid och resurser som bör läggas på alternativa hypoteser. Möjliga förklaringar är skillnader i arbetsplatskulturer, att olika perspektiv på arv och miljö dominerar, hur gott om tid psykologen har till sitt förfogande, att diagnoskriterierna är vaga, att gränserna för diagnos är otydliga, att det inte finns några väldefinierade diagnostiseringsmetoder, ideologiska föreställningar om diagnoser hos enskilda psykologer, otydlig definition av symtomdiagnoser i DSM-V, samt att det saknas användbara kriterier för vad som utgör psykopatologi och funktionsnedsättning.