Våldtäktsmål i media - en analys av ”Stureplansdomarna”

Sammanfattning: Fallet om de s.k.''Stureplansprofilerna'' har väckt stor debatt i svensk media under det gångna året. Det hela började med att en kvinna, den 25 mars i år, anmälde att hon blivit utsatt för en våldtäkt av två män i en lägenhet i Stockholm. De tre hade haft våldsamt sex tillsammans tidigare men kvinnan påstod att det denna gång gick för långt och att männen inte respekterade hennes vilja när hon inte längre ville fortsätta med de sexuella aktiviteterna. Männen själva hävdar att de inte förstått att kvinnan inte längre ville ha sex och att våldet inte varit värre än tidigare tillfällen. Tingsrätten kom fram till att målsäganden under något skede blivit tvingad till samlag men att det inte kunde visas att de båda männen hade uppsåt till gärningen varför åtalet ogillades. Hovrätten, däremot, fällde de båda männen till ansvar för grov våldtäkt och fängelse i fyra år. De fastslog att kvinnan varit trovärdig och trodde på hennes historia fullt ut. Männen ansågs ha haft uppsåt då de inte respekterat kvinnans vilja samt skickat sms till varandra dagen efter där de kommit överens om att hålla tyst om det inträffade. I media har en fortlöpande rapportering skett och jag har granskat denna från det att anmälan kom in till och med hovrättens dom. Under denna period har media förmedlat och skapat bilder av målsäganden, gärningsmännen, våldtäkten och rättsväsendet. Överlag har media tagit målsägandens sida i debatten. Hon har beskrivits på ett ungt och oskuldsfullt sätt medan gärningsmännen har framstått som skyldiga utifrån det sätt som de har beskrivits på. Rättsväsendet har framställts som otillräckligt i sin hantering av våldtäktsfall och det har hävdats att en dålig sex- och kvinnosyn hägrar inom rättsväsendet. Dessa bilder har påverkat allmänhetens syn och väckt olika reaktioner samt lett till påtryckningar på politiken. De tilltalade männen har blivit uthängda i en lynchkampanj och rättsväsendet har förlorat anseende hos allmänheten. För att någon ska kunna straffas för en gärning krävs att gärningen är straffbar enligt svensk rätt. Det krävs också att förutsättningar för gärningsrekvisit och ansvarsrekvisit är uppfyllda. Detta innebär att gärningen måste ha varit kontrollerbar från gärningsmannens sida samt att gärningsculpa förelegat i förhållande till händelsen. Dessutom krävs att gärningen begåtts med uppsåt eller oaktsamhet. Till detta hör att åklagaren ska kunna bevisa att gärningsmannen uppfyllt rekvisiten i aktuellt stadgande och att detta är ''ställt utom rimligt tvivel''. I våldtäktsmål uppkommer särskilda bekymmer med en inte sällan bristfällig bevisning och trovärdighetsfrågor. I media har ett antal juridiska frågor blossat upp kring ''Stureplansdomarna''. Krav har höjts på fler fällande domar genom sänkta beviskrav och omvänd bevisbörda. Statistiken visar att våldtäktsanmälningar sällan leder till åtal och åtal sällan till fällande domar. Trots detta finns det tecken på att många av resningsfallen de senaste decennierna rört just sexualbrott. Det har även rests krav på att införa en samtyckesbaserad lagstiftning av våldtäkt. Regeringen tog ställning till detta redan vid de senaste lagändringarna men man kom fram till att en samtyckesbaserad lagändring inte borde genomföras. Skälen var framförallt en oro för ökat fokus på offret i rättsprocessen samt att bevisläget inte skulle förändras och därför inte fler fällande domar kunde förväntas. Jag anser att hovrätten i den ena av ''Stureplansdomarna'' inte tillräckligt gick igenom de omständigheter som talade för de tilltalade och att det fanns tillräckligt med tvivel för att inte döma dem. De bilder som medierapporteringen skapat av rättsväsendet har varit för endimensionella och det har ej givits plats för juridiska aspekter på ett tillfredsställande sätt. En mer nyanserad rapportering skulle leda till att allmänheten kunde skapa sig en större förståelse för hur rättsväsendet fungerar och varför det fungerar på ett visst sätt. För att vi ska behålla rättssäkerheten i svenska domstolar är det viktigt att vi betraktar människor som oskyldiga tills motsatsen har bevisats och inte tummar på regler om bevisbörda och beviskrav.