Alkoholreklamförbudet-mellan EG-rätten och den svenska alkoholpolitiken

Sammanfattning: Tidningen Gourmet har varit föremål för en medial blickfokus under våren 2003. Konsumentombudsmannen väckte talan mot tidningsföretaget Gourmet International Products Aktiebolag (GIP) för att ha givit ut otillåten kommersiell alkoholreklam riktad till konsumenter. Konsumentombudsmannen grundade sin talan mot GIP på det svenska alkoholreklamförbudet. Alkoholreklam har under slutet av 1900-talet omfattats av olika restriktiva förbud. Annonsförbudet mot alkoholreklam i periodisk skrift har länge varit totalt med ett fåtal undantag. Under våren har dock annonsförbudet mjuknats upp till följd av Marknadsdomstolens dom i Gourmet-målet. Idag gäller annonsförbudet all kommersiell marknadsföring av alkoholdryck med en alkoholhalt över 15 volymprocent, det vill säga marknadsföring av öl, starköl och vin är tillåtet. Den alkoholreklam som inte är förbjuden är dock föremål för de allmänna förbehållen i 4 kap. 8 § alkohollagen. Förbehållen är att särskild måttfullhet skall iakttas när alkoholreklam riktas till konsumenter och att alkoholreklam inte får riktas särskilt till eller skildra barn och ungdomar. I Gourmet-målet invände GIP att annonseringsförbudet stred mot EG-rätten. Bestridandet ledde till att domstolen fick pröva Sveriges lags förenlighet med EG-rätten. De EG-regler som GIP ansåg förhindra den svenska lagens utformning var reglerna om fri rörlighet för varor och tjänster. Ett förbud som förhindrar fri handel på den gemensamma marknaden är enligt artikel 28 Europeiska gemenskapens fördrag (EGF) förbjudet. Förbudet kan dock bli godkänt om det uppfyller kraven för undantagsregeln i artikel 30 EGF eller doktrinen om tvingande hänsyn. Ett förbud, likt det svenska alkoholreklamförbudet, kan även hindra fri rörlighet för tjänster enligt artikel 49 EGF. Annonsförbudet förhindrar nämligen inhemska tidningsföretag att upplåta annonsutrymme åt potentiella utländska annonsörer. På samma sätt som undantagen i artikel 30 EGF kan rättfärdiga att en medlemsstat förhindrar den fria rörligheten av varor kan undantagen i artikel 46 EGF rättfärdiga ett förbud som förhindrar den fria rörligheten av tjänster. Gourmet-målet handlades till en början i Stockholms tingsrätt vilken begärde ett förhandsavgörande enligt artikel 234 EGF av EG-domstolen. EG-domstolen fick därmed i uppgift att tolka och utreda förbudets giltighet ur ett EG-rättsligt perspektiv utifrån de frågor tingsrätten ställde till EG-domstolen. EG-domstolen fastställde att förbudet var att se som en bestämmelse som hindrade både den fria rörligheten för varor och för tjänster. EG-domstolen framhöll att det svenska förbudet mot alkoholreklam hindrade den fria rörligheten av varor eftersom det var ett totalt förbud som hindrade aktörer att sprida någon som helst reklam till konsumenter. EG-domstolen ansåg att förbudet var diskriminerande mot utländska aktörer eftersom alkohol är en vara som styrs av traditionella sociala sedvänjor och därmed är det av naturliga skäl svårare för utländska aktörer att få marknadstillträde i Sverige. Därefter kom EG-domstolen fram till att förbudet även förhindrade den fria rörligheten av tjänster. Förbudet innebar nämligen en begränsning i rätten för tidningsföretag i Sverige att upplåta annonsutrymme åt potentiella annonsörer från andra medlemsstater. Förbudet tillkom för att skydda den svenska folkhälsan, som är ett av de skäl som finns uppräknade i artikel 30 EGF och artikel 46 EGF. Sverige skulle därmed på grund av folkhälsoskäl kunna ha kvar förbudet. Folkhälsoskälet är dock inte tillräckligt för att rättfärdiga förbudet utan Sverige måste även visa att förbudet är proportionellt i förhållande till det mål som skall uppnås. EG-domstolen valde att låta Stockholms tingsrätt avgöra om förbudet stod i proportion till målet med att skydda folkhälsan. Tingsrätten fann att det svenska alkoholreklamförbudet inte var proportionellt. Gourmet-målet överklagades av konsumentombudsmannen till Marknadsdomstolen som likt tingsrätten bedömde att det svenska förbudet inte var proportionellt. Tingsrättens och Marknadsdomstolens proportionalitetsprövning följde till stor del samma mönster. Båda instanserna bedömde att alkoholreklamförbudet var ändamålsenligt. Domstolarna bedömde dock inte att förbudet var av stor nödvändighet och de menade att förbudet var föga effektivt/verkningslöst för att uppnå sitt syfte. Direkt efter att förbudet underkänts av Marknadsdomstolen kom regeringen ut med en proposition med förslag på hur alkoholreklam i periodisk skrift skulle kunna begränsas utan att strida mot EG-reglerna. Regeringen föreslog att all marknadsföring av alkoholdrycker som innehåller mer än 15 volymprocent alkohol skulle bli förbjuden. Förslaget blev lag och trädde i kraft den 15 maj 2003. Bolag, myndigheter och organisationer såväl som debattörer har kritiserat lagförslaget. Främst riktas kritiken mot den skyndsamma beredningen av ärendet och mot den bristfälliga motiveringen till det nya förbudets utformning. Kritikerna menar att förbudets förenlighet med EG-rätten inte sågs över noggrant och precis som Bernitz har påpekat kan det ifrågasättas om lagstiftaren har tagit EG-domstolens tolkning av EG-rätten på allvar.