Interpunktion i runstensinskrifter från tidig vikingatid

Sammanfattning: Uppsatsens syfte är att undersöka interpunktionens form och funktion i tidigvikingatida runinskrifter samt att därigenom också föra den teoretiska och metodiska diskussionen kring fenomenet runinterpunktion framåt. Undersökningens material består av runstensinskrifter från danskt område och från Götaland. Till viss del beskrivs interpunktionens form med hjälp av termer och metod lånade från grafonomin. Studiet av interpunktionens funktion begränsar sig främst till en syntaktisk analys med syfte att identifiera i vilken mån de syntaktiska gränsernas nivåer bestämmer hur interpunktionen används. Till viss del berörs även andra funktioner, till exempel textavgränsning, med utgångspunkt i innehållet. Undersökningens resultat visar framförallt på en mycket varierad användning av interpunktion. Till stor del kan bruket förstås som betingat av nivån på de syntaktiska gränserna. Avvikelser finns, dels som resultat av att interpunktionen haft andra funktioner, dels på grund av att en viss interpunktionstyp inte tycks ha använts med någon särskild funktion alls. Samband mellan interpunktionens form och funktion kan i vissa fall fastställas inom den enskilda inskriften. Dessa funktioner kan bestå i att en bestämd form av interpunktion endast markerar en viss typ av syntaktisk gräns, eller att interpunktionen förutom en syntaktisk gräns också markerar en tematisk. I Götaland visar det tidigaste materialet upp en relativt enhetlig princip utifrån vilken inskrifterna interpunkteras; i första hand markeras satsgränser med interpunktion. Det tidiga danska materialet uppvisar däremot en större variation. Utvecklingen i både det danska materialet och det från Götaland går mot att så gott som varje syntaktisk gräns interpunkteras.