Markägaren, allemansrätten och invasionen : En diskussion om ansvaret för skador på marken när kommersiella aktörer nyttjar mark med stöd av allemansrätten. Eller: Vad händer om en kommersiell bärplockare startar en skogsbrand?

Sammanfattning: Under senare tid har allt fler företag börjat utöva verksamhet där mark nyttjas för olika aktiviteter med stöd av allemansrätten. HD har bedömt att sådant nyttjande; kanalisering, är tillåtet med stöd av allemansrätten, men uttalade i NJA 1996 s. 495 (”Forsränningsmålet”) samtidigt att nyttjandet bara är tillåtet så länge marken inte skadas. Eftersom skadeståndsfrågan aldrig har prövats i samband med allemansrätten har föremålet för denna uppsats varit att utreda möjligheterna att utfå ersättning för skador via allmänna skadeståndsrättsliga regler, skadestånds- och avhjälpandeansvaret i miljöbalken samt för intrång i äganderätten via expropriationslagen och möjligheten att få ersättning ur en försäkring. Expropriationsalternativet kan inte användas idag, eftersom marknyttjande med stöd av allemansrätten är ett icke ersättningsgillt intrång i äganderätten. Möjligheterna till att betrakta en skada på marken som en sakskada är stora. Det finns emellertid omständigheter som skapar komplikationer för båda skadeståndsansvarsformerna. En allmän skadeståndstalan kräver att culpa hos skadevållaren kan bevisas, vilket kan vara svårt när många människor vistas på en plats samtidigt. Kanalisatören kan betraktas som culpös enligt principerna om kumulativ eller anonym culpa, enligt vilka en principal blir ansvarig, trots att de individer han ansvarar för inte, var och en för sig, varit culpösa. Det miljörättsliga skadeståndsansvaret bygger på ersättning för störningar som inte är orts- eller allmänvanliga. När det gäller allemansrättsligt nyttjande torde många störningar betraktas som just orts- eller allmänvanliga. Avhjälpandeansvaret i miljöbalken bygger på ersättning för miljöfarlig verksamhet, och det är tveksamt om det kan tillämpas på kanalisatörens verksamhet. Expropriationsersättning på grund av allemansrättsligt nyttjande tillerkänns inte markägaren enligt gällande rätt, vilket kan tyckas märkligt eftersom många nyttjandeformer som påminner om allemansrätten, t.ex. servitut, medför sådan ersättningsrätt. Det finns vissa möjligheter att ersätta markskador ur försäkringar. Dock är de flesta skador följden av invasionsproblematik, som är mycket svårt försäkra. Samtliga ersättningsformer har visat sig otillräckliga för att ersätta skador som är estetiska och ideella, eftersom sådana skador inte kan beräknas i pengar. Beroende på hur marknyttjande med stöd av allemansrätten betraktas har man olika åsikt om i vad mån kanalisatören borde ersätta markägaren för skador på marken. Om nyttjandet uppfattas som någonting som finns vid sidan av markäganderätten är endast konkreta skador ersättningsgilla. Om man anser att nyttjandet är ett intrång i äganderätten och en förmögenhetsöverföring från markägaren till kanalisatören bör emellertid redan rätten att nyttja marken föranleda ersättning. Den ersättningsform som bäst tillgodoser markägarens intresse av att få skador på marken åtgärdade och få ersättning för ekonomisk förlust är avhjälpandeansvaret. Endast det ansvaret reparerar till fullo skador på miljön. Det krävs emellertid ett domstolsavgörande för att slutligen klargöra avhjälpandeansvarets tillämplighet.