Tillämpningen av utredningsmedverkan i narkotikarelaterade mål - En rättsfallsstudie av underrättspraxis med tillhörande förundersökningsprotokoll

Sammanfattning: I april 2015 infördes ett nytt billighetsskäl avseende utredningsmedverkan av egen brottslighet i 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken. Paragrafen ger uttryck för gärningsmannens personliga förhållanden och att något som har inträffat efter brottet bör kunna beaktas vid straffmätning och påföljdsval i lindrande riktning. Det övergripande syftet i detta examensarbete är att granska och analysera rättstillämpningen beträffande utredningsmedverkan i narkotikarelaterade mål. Vad som ska utredas genom en rättsfallsstudie är vad som krävs för att erhålla strafflindring och hur domstolen argumenterar kring detta i relation till vad som har framkommit under förundersökningen. Vidare utreds frågan hur utredningsmedverkan i narkotikarelaterade mål tillämpas i förhållande till påföljdsbestämningen och hur domstolens bedömning förhåller sig till lagstiftarens intentioner. Ett förutsebarhetsperspektiv anläggs på vad jag genom rättsfallsstudien och tillhörande förundersökningsprotokoll har kommit fram till. För att utredningsmedverkan ska resultera i en strafflindring krävs det enligt gällande rätt att uppgifterna som lämnas av den misstänkte är av väsentlig betydelse och på något sätt har påskyndat eller underlättat utredningen. Vad detta i praktiken innebär ger domstolen enligt min rättsfallsstudie inga entydiga svar på. Enligt rättsfallsstudien förefaller utredningsmedverkan tillämpas när åklagaren i samband med förhandlingen redogjort för att strafflindringsgrunden föreligger eller när andra billighetsskäl också tillämpas. Det var dock inte lagstiftarens intentioner att bestämmelsen skulle tillämpas på detta sätt. Den vanligaste anledningen till varför utredningsmedverkan inte blir aktuellt är enligt domstolen att det funnits övervägande bevisning i målet och att uppgifterna därav saknat betydelse. Dock har utfallet blivit olika och med anledning därav brister tillämpningen utifrån ett förutsebarhetsperspektiv. Huruvida utredningsmedverkan får störst genomslag vid straffmätningen eller vid påföljdsvalet beror på narkotikabrottets svårighetsgrad och vilken straffskala som gäller. Vid narkotikabrott av normalgraden och ringa narkotikabrott ska utredningsmedverkan kunna resultera i en annan påföljd än fängelse och således ha betydelse för påföljdsvalet om det beaktas i den mån som åsyftas. När det gäller grova narkotikabrott och grov narkotikasmuggling är straffskalan betydligt högre, och utredningsmedverkan får betydelse vid straffmätningen och nedsättning av fängelsestraffets längd. På vilket sätt utredningsmedverkan påverkar påföljdsvalet i de fall straffvärdet är det dominerande skälet för fängelse beror på vilken beslutsstruktur som används. Antingen kan straffvärdet läggas till grund för påföljdsvalet, vilket Jareborg och Zila förespråkar, eller så kan det så kallade straffmätningsvärdet användas som plattform, vilket förespråkas av Borgeke och Heidenborg. Vad jag i rättsfallsstudien kommer fram till är att utredningsmedverkan tenderar att enbart tillämpas vid beaktandet av straffmätningen eller vid avgörandet av straffmätningsvärdet, och således inte vid val av påföljd oavsett narkotikabrottets svårighetsgrad. Utredningsmedverkan ger ett stort utrymme för argumentation och subjektiva bedömningar vilket resulterar i att kravet på förutsebarhet inte uppfylls. Av denna anledning borde riktlinjerna förtydligas och en beslutsstruktur tillämpas så att domstolarnas avgöranden inte blir godtyckliga i den mån som jag anser vara fallet idag.