Föräldrars upplevelser att leva med ett barn med typ 1 diabetes : En litteraturstudie

Sammanfattning: Föräldrar till barn med typ 1 diabetes mellitus (T1DM) genomgår en rad olika förändringar när deras barn insjuknar. Insjuknandet går fort och föräldrarna hinner inte bli förberedda på det som komma skall. De tvingas utan förvarning hantera de emotionella, psykologiska och fysiologiska förändringar som sjukdomen för med sig. Föräldrarna försöker hantera situationen och genomför på kort tid livsstilsförändringar kring kost, motion, läkemedelshantering, blodsockermätning och hantera medicinteknisk utrustning. Dessutom påverkas den sociala support de tidigare hade, deras egna arbetssituation kan komma att förändras. De ska fortsätta att se syskonen till det insjuknade barnet samtidigt som de ska vårda sitt sjuka barn dygnet runt, året ut och livet ut. Förändringarna och den nya livssituationen kan vara mycket ansträngande för föräldrarna och de riskerar sin egna hälsa för att vårda sitt barn. Syftet med studien var att belysa föräldrars upplevelser att leva med ett barn med typ 1 diabetes. Metoden i litteraturstudien bygger på 12 artiklar. Både kvalitativa och kvantitativa artiklar som belyser området vilka alla sammanställts och bildar resultatet. Tre huvudteman framkom i resultatet: Föräldrarnas tankar och känslor, Vikten av social support och Föräldrarnas egna hälsorisk. Subteman som kom fram under föräldrars tankar och känslor var normalisering, att ha kontroll, oro och rädsla, sorg, mödrar kontra fäder. Det framkom inom vikten av social support tre subteman: diabetsteam/ sjukvården, skola/ barnomsorg samt support från vänner och familj. Subteman under föräldrarnas egna hälsorisk berör sömnbrist och utbrändhet. I studiens resultat framkommer att föräldrarna är oroliga över den bristfälliga kunskap skolan har kring deras barns T1DM. Att föräldrarna saknar stöttning från sjukvården till att nå riktlinjerna för en bra metabol kontroll. Det framkom att sjukvården har en viktig uppgift att bidra med kunskap och information. Det framkom också att diabetesteam bör beakta vad som kan ligga bakom problemet till brister i egenvården. Egenvårdsbalansen bör upprättas på ett mer långsiktigt och konstruktivt sätt än om sjuksköterskan bara inriktar sig på att åtgärda problem. Sjuksköterskans roll bör vara av hjälpande, vägledande, lärande, motiverande, fysiskt eller psykologiskt stödjande funktion eller att bidra till ett sammanhang som stödjer utveckling för föräldrarna till barn med T1DM.