Processramen i psykiatrimål. Vårdbehovet och rättssäkerheten vid ansökan om fortsatt psykiatrisk tvångsvård/fortsatt rättpsykiatrisk vård. En kommentar till RÅ 2010 red. 105

Detta är en Magister-uppsats från Göteborgs universitet/Juridiska institutionen

Författare: Allison Östlund; [2022-02-23]

Nyckelord: ;

Sammanfattning: Den 1 september 2008 infördes en ny vårdform i den psykiatriska och rättspsykiatriska tvångslagstiftningen, öppen psykiatrisk tvångsvård/öppen rättspsykiatrisk vård. Den nya vårdformen innebär en möjlighet att föra över patienter som ges sluten psykiatrisk tvångsvård eller sluten rättspsykiatrisk vård till individuellt anpassad vård utanför sjukhuset. Föremålet för framställningen är förvaltningsdomstolarnas handringsutrymme när de prövar ansökningar enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). Frågan om domstolarnas handlingsutrymme har stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet och berättigade anspråk på förutsebarhet i förvaltningsprocessen. Ramarna för processen i psykiatrimål analyseras med utgångspunkt i såväl förvaltningsprocesslagens generella regler som psykiatrilagstiftningens specifika regelverk. Frågan har nyligen aktualiserats i Högsta förvaltningsdomstolens avgörande RÅ 2010 ref. 105, som kastade ett nytt ljus på förhållandet mellan chefsöverläkarens ansökan, patientens vårdbehov och domstolens bundenhet. I uppsatsen avses frågan rörande, för det första, vilken ledning som står att finna i lagstiftning och motiv beträffande processramens avgränsning i mål om fortsatt vård enligt LPT och LRV. För det andra avses frågan om vilka konsekvenser som Högsta förvaltningsdomstolens tolkning av lag och lagmotiv, i det aktuella avgörandet, får för hur processramen ska förstås i psykiatrimål.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)