En evidensbaserad missbruksvård? : Om kunskapsanvändning och kunskapsutveckling i socialtjänstens missbruksvård

Sammanfattning: Syftet för denna studie var att få ökad förståelse för hur socialarbetare inom socialtjänsten resonerar gällande val av insatser för personer med missbruksproblem med fokus på användningen av olika kunskapsformer samt hur möjligheterna till lärande och kunskapsutveckling i arbetet ser ut. Studiens metodologiska utgångspunkter var hermeneutik med fenomenologisk inspiration och kvalitativ ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem socialarbetare. Den teoretiska utgångpunkten för denna studie var Säljös sociokulturella teori. Resultatet visade att intervjupersonerna sammanväger olika former av kunskap för att besluta om insatser till personer med missbruk. Främst framträdde klientens perspektiv som kunskap och den professionella erfarenheten, följt av Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Resultatet visade även att det finns brister i uppföljningssystem och tillgång till forskning som hämmar kunskapsutveckling. Resultatet presenterade lärotillfällen i samspel med andra professionella, fortbildning, bättre system för uppföljning och tillgång till forskning som möjligheter till kunskapsutveckling. Slutsatser som kan dras är att intervjupersonerna uppfyller socialtjänstens mål om en evidensbaserad praktik då de arbetar enligt riktlinjemodellen. Andra slutsatser är att verksamheter i det sociala arbetet bör få bättre tillgång till system för uppföljning av arbetet och åtkomst av forskning samt att verksamheter bör omorganisera sin ekonomi för att tillåta mer fortbildning. Verksamheter bör även aktivt arbeta med medarbetarenkäter och undersökningar kring vad socialarbetarna upplever att de behöver för att utveckla sin profession och verksamheterna, till fördel i grupp utifrån studiens teoretiska utgångspunkt. En sista slutsats är att betrakta Säljös begrepp appropriering som en del av den professionella kunskapen, en kunskap om att välja ut relevanta delar till en problemlösande helhet, som är högst betydelsefull för evidensbaserad praktik och det professionella arbetet.