Social housing i Sverige : En paradoxal bostadspolitik?

Sammanfattning: Ett av den svenska politikens viktigaste uppdrag är att trygga allas rätt till bostad. Detta har historiskt sett sökt förverkligas genom en universell bostadspolitik. Denna bostadspolitik har varit i linje med rådande välfärdsmodell utan särskilda lösningar för de med lägst inkomster. De allmännyttiga bostadsföretagen, allmännyttan, som varit ett viktigt medel i denna politik har sedan 2011 fått en förändrad roll och ska enligt ny lag drivas enligt affärsmässiga principer. Som en effekt av detta har allmännyttiga bostadsbolag börjat ställa högre krav på sina bostadssökandes ekonomi, med följd att medborgare med sämre ekonomiska förutsättningar fått det allt svårare att finna bostäder. För att infria rätten till bostad har bostadspolitiken på senare år präglats av allt fler selektiva lösningar för de som har svårt att etablera sig på bostadsmarknaden. Trots detta har det uppfattats finnas ett politiskt motstånd till det selektiva system som på engelska kallas social housing, något som kan anses vara motsägelsefullt då utvecklingen i praktiken kan tolkas gå i den riktningen. Denna uppsats undersöker riksdagspartiernas inställning till social housing med stöd av intervjuer med respektive partis bostadspolitiska talesperson. Vidare prövas om det utifrån denna inställning finns en diskrepans i dagens bostadspolitik där social housing avfärdas explicit men ändå tillämpas i praktiken. Studien visar att det inom svensk politik finns ett starkt motstånd till social housing, vilket anses kunna förklaras utifrån teorier om stigberoende. Samtidigt förs en politik med tydligt selektiva inslag och dagens bostadspolitik kan därför anses vara paradoxal.