Individens kunskapskonstruktion och kulturens ramverk : En studie om kunskapens innehåll för att rida hästar

Detta är en Magister-uppsats från Högskolan i Gävle/Avdelningen för utbildningsvetenskap

Sammanfattning:

Det övergripande syftet med detta arbete är att diskutera frågan hur kunskap konstrueras för den praktiska förmågan att rida. Utifrån detta syfte har följande frågeställningar formulerats: Hur synliggörs kunskap för att rida en häst i tre olika texter om ridning, framförallt med fokus på nybörjarens första möte med fenomenet ridning? Kan olika tankestilar identifieras, och om så är fallet, hur förhåller de sig till varandra?

Diskussionen utgår från en analys av olika tankestilar som de framträder i tre olika texter. Utgångspunkten är att individen aktivt konstruerar sin egen kunskap men att denna kunskapskonstruktion påverkas av den kultur som individen vistas i. Merparten av tidigare studier om ridutbildning har fokuserat på undervisningen som den utförs av ridläraren eller de kognitiva aspekterna i samband med lärandet hos eleven. Kunskapens innehåll, form och grad samt önskat resultat har inte problematiserats.

Kunskapens innehåll för att rida hästar belyses i detta arbete både i ett modernt sammanhang och i ett historiskt sammanhang från 1700- och 1800-talen. Metoden som använts för detta arbete är historisk begreppsanalys av tre texter; Ridhandboken Del 1: Grundutbildning för häst och ryttare av Miesner et al. (2003), Ridläran eller ridskolan av Ehrengranat (1836) samt Ridkonsten av de la Guérinière (1731/1828). De begrepp som identifierats i respektive text ses som byggstenar för olika tankestilar.

Resultatet av begreppsanalysen visar att de tre texterna beskriver två olika tankestilar. Samtliga texter berör begreppen initial sitsträning och inverkan. Ryttarkänsla beskrivs i Miesner et al. (2003) samt Ehrengranat (1836). Vid den djupare analysen av begreppen initial sitsträning, inverkan och ryttarkänsla framträder två tankestilar. En som representeras av Miesner et al. (2003) och som fått namnet den förenklade helheten, samt en som representeras av Ehrengranat (1836) och de la Guérinière (1731/1828) och som fått namnet de blottlagda detaljerna.

I tankestilen den förenklade helheten fokuseras den initiala sitsträningen på placeringen av ryttarens ben. Ryttaren ska först lära sig att hantera gångarten trav genom att rida lätt med hjälp av stigbyglar för att sedan lära sig sitta ner i sadeln. Kommunikationen med hästen beskrivs som samtidig inverkan från ryttarens hand, skänkel och vikt. Ryttarkänsla beskrivs som ryttarens förmåga att samtidigt inverka med hand, skänkel och vikt i ett väl avvägt samspel. I tankestilen de blottlagda detaljerna utgår den initiala sitsträningen från att ryttaren ska hitta överlivets balans i sadeln, och detta görs utan att ryttaren använder stigbyglar och ryttaren ska lära sig att sitta ner i sadeln i skritt och trav utan stigbyglar. Först därefter kan ryttaren lära sig att korrekt utnyttja stigbyglarna. Ryttarens hand beskrivs som den främsta vägen för kommunikation. Ehrengranat (1836) menar att ryttarens förmåga att ta emot känningar från hästen är utgångspunkten för ryttarkänsla.

Slutsatsen är den att två olika tankestilar har identifierats, och att den tankestil som identifierats i de äldre texterna är väl värda att utforska. Denna tankestil kan bidra till att belysa den grad och form av kunskap en individ behöver konstruera för att säkert och etiskt rida hästar. 

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)