Karusellbedrägeri : Problematiken kring mervärdesskattebedrägerier ur ett EG-rättsligt perspektiv

Sammanfattning: Mervärdesskattebedrägerier inom den gemenskapsinterna handeln är idag ett utbrett problem. I och med den inre marknadens framväxt och det gemensamma mervärdesskattesystemets struktur har nya former av mervärdesskattebedrägerier uppstått. Då den inre marknaden öppnades 1993 togs den fysiska tullkontrollen bort och kvar återstod endast en administrativ kontroll. Till dess att en fullständig harmonisering kan genomföras på mervärdesskatteområdet tillämpas destinationslandsprincipen på gemenskapsintern handel mellan näringsidkare. För att undvika dubbelbeskattning har regler om gemenskapsinterna förvärv framtagits. Dessa innebär att köparen beskattas i sitt hemland och att säljaren undantas från skatteplikt i sitt hemland. En form av mervärdesskattebedrägeri som utnyttjar mervärdesskattesystemet och bristerna i informationsutbytet mellan medlemsstaterna är karusellbedrägerier. I stora drag kan karusellbedrägerier beskrivas som transaktioner med samma varor som säljs i rask takt mellan olika företag i olika länder. I samband med dessa försäljningar betalar något eller några av företagen inte in utgående mervärdesskatt, samtidigt som andra företag i kedjan har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Staten förlorar därmed mervärdesskatteintäkter. Karusellbedrägerier har behandlats i rättspraxis. I Optigen-domen fastställs att avdragsrätten för en part i god tro inte påverkas av bedrägligt beteende i tidigare eller senare led i transaktionskedjan. I Kittel-domen stadgas att en skattskyldig person som kände till eller borde ha känt till att dennes transaktion ingick i ett mervärdesskattebedrägeri skall anses vara medgärningsman och därmed vägras avdragsrätt. I uppsatsen utreds huruvida principen om förbud mot förfarandemissbruk kan vara tillämplig på karusellbedrägerier. Principen om förbud mot förfarandemissbruk har utvecklats för att angripa konstruerade transaktioner vars enda syfte är att genom missbruk av gemenskapslagstiftningen erhålla förmåner. I Halifax-domen fastslås att denna princip är tillämpbar på mervärdesskatteområdet. Vår slutsats är att principen om förbud mot förfarandemissbruk inte kan tillämpas på någon part i ett karusellbedrägeri. Vi anser att varken en part i god tro eller en part i ond tro angående bedrägeriet kan uppfylla kriterierna för principen. Det finns olika tillvägagångssätt för att angripa karusellbedrägerier. Inom EG används främst informationsutbyte som strategi för bedrägeribekämpning. Organisationer såsom SCAF och OLAF har också betydelse för bekämpningen. Även medlemsstaterna har på olika sätt försökt bekämpa bedrägerierna. De har bland annat använt sig av omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar. Vi anser att de administrativa åtgärderna är avgörande för bekämpning av karusellbedrägerier. De mer genomgripande alternativen, såsom omvänd skattskyldighet och solidariskt betalningsansvar, bör endast användas då det är uppenbart att de administrativa åtgärderna inte räcker till.