Rytmikens och solfègens ursprung : Emile Jaques-Dalcroze och hans samtid

Sammanfattning: Den schweiziske musikern och pedagogen Emile Jaques-Dalcroze utvecklade under sin livstid den rörelsebaserade musikpedagogiska metod som i dag går under namnet rytmik. Syftet med denna magisteruppsats är att undersöka uppkomsten och den tidiga utvecklingen av Jaques-Dalcrozes ursprungliga rytmik och framför allt solfège – rörelsebaserad gehörsträning – som är ett av dess huvudmoment. För att finna svar på frågan om hur Jaques-Dalcrozes egen historia påverkade hans val av pedagogisk inriktning för hans gehörsundervisning och på frågan om på vilket sätt samtiden påverkade framväxten och mottagandet av solfègen, undersöks Jaques-Dalcrozes liv fram till 1906 samt kulturella, pedagogiska och andra samhälleliga strömningar under 1800-talet. Utgångspunkten är i historisk metod och med ett hermeneutiskt perspektiv och resultatet presenteras i en delvis biografisk form. Undersökningen visar att Jaques-Dalcroze tveklöst influerades av samtiden och påverkades av människor som kom i hans närhet, framför allt hans pianolärare de Senger, Prosnitz och Lussy, violinisten Ysaÿe, psykologen Claparède och Jaques-Dalcrozes kollegor Gorter, Boepple och Chassevant. Pestalozzi, Nägeli och Fröbel var pedagoger vars idéer återspeglas i Jaques-Dalcrozes metod. De olika influenserna i synergi med hans egen personliga historia och förutsättningar var det som ledde fram till utvecklingen av rytmiken.