Reglering av biprodukter i ramdirektivet om avfall

Sammanfattning: Frågan om restprodukter – ämnen eller material som oavsiktligt framställts i en produktionsprocess – ska utgöra avfall eller inte är en omdebatterad fråga i EU:s avfallslagstiftning. EU-domstolen har tagit upp frågan i ett flertal mål och genom sin praxis ställt upp kriterier som utgör en princip för när en restprodukt utgör en biprodukt och inte ett avfall – i detta arbete benämnt biproduktprincipen. 2008 antogs ett nytt ramdirektiv om avfall där kriterier fastställdes i artikel 5 för när restprodukter kan anses utgöra biprodukter. Detta arbete har två syften i dess analys av biprodukters reglering i ramdirektivet om avfall. Det första syftet är att analysera hur artikel 5 förhåller sig till EU-domstolens tidigare praxis gällande biprodukter. Det andra syftet är att analysera om artikel 5 utgör en ändamålsenlig reglering – det vill säga hur väl den bidrar till att uppfylla direktivets övergripande syfte. Artikel 5 i 2008 års ramdirektiv om avfall ställer upp fyra kriterier för när restprodukter kan anses utgöra biprodukter. Användning ska vara säkerställd och kunna ske direkt utan någon annan bearbetning än normal industriell praxis, ämnet ska produceras som en integrerad del i en produktionsprocess och användning måste vara laglig och inte leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa. I huvudsak överensstämmer artikel 5 med EU-domstolens praxis, men en viss utveckling har skett genom begreppet normal industriell praxis och det särskilda miljökravet. Diskussionen kring frågan om biprodukter har handlat om de för- och nackdelar som finns med att klassificera restprodukter som avfall. Å ena sidan innebär avfallsklassificeringen ett skydd mot att verksamheter och enskilda använder eller bearbetar restprodukter utan att ta miljöhänsyn. Å andra sidan försvårar avfallsklassificeringen för verksamheter att återanvända restprodukten genom de administrativa bördor som uppstår och genom att begreppet avfall signalerar något miljöfarligt. Ramdirektivet om avfall innehåller ett övergripande syfte att ”skydda människors hälsa och miljön genom att förebygga och minska de negativa följderna av generering och hantering av avfall samt minska resursanvändningens allmänna påverkan och få till stånd en effektivisering av denna användning”. För att uppnå detta övergripande syfte strävar direktivet både efter att förebygga avfall och att reglera avfall när det uppkommit. Det förstnämnda gynnas av att biproduktprincipen är omfattande så att verksamheter får bättre möjlighet att återanvända restprodukter utan att avfall uppstår, medan syftet att reglera avfall gynnas av att biproduktprincipen är snäv så att verksamheter inte orsakar skada på miljön genom felaktig hantering. Genom att analysera direktivets syften att både reglera och förebygga avfall i relation till kriterierna för biprodukter i ramdirektivet om avfall kan slutsatsen dras att artikel 5 i stort utgör en ändamålsenlig reglering för att uppnå direktivets övergripande syfte.