Företrädesrätt till högre sysselsättningsgrad - en kritisk analys ur ett genusperspektiv

Sammanfattning: Den svenska jämställdhetspolitiken utgår från ett övergripande mål om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma både sitt eget liv och samhället. Målet bygger på en tanke om att det existerar ett strukturellt och ojämlikt maktförhållande mellan män och kvinnor. Det övergripande jämställdhetspolitiska målet anknyter på så sätt till Yvonne Hirdmans teori om genussystemet och den underordning av kvinnor som skapas genom isärhållandets princip och principen om den manliga normens primat. En del av denna strukturella ojämlikhet är att kvinnor i betydligt högre utsträckning än män arbetar deltid på den svenska arbetsmarknaden. På så sätt kan man tala om att det finns en institutionaliserad deltidsnorm i många kvinnligt dominerade yrken. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen införde 1997 en företrädesrätt till högre sysselsättningsgrad för deltidsanställda, lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) 25 a §. Regeringen anförde både den skeva könsfördelningen av deltidsarbetet och det faktum att många deltidsarbetande önskade ökad sysselsättningsgrad som skäl för att införa bestämmelsen. Företrädesrättens påverkan på deltidsarbetet har dock varit marginell. Därför framfördes i utredningen ”Stärkt rätt till heltidsanställning” (SOU 2005:105) bl.a. ett förslag om en rätt till heltid. Förslaget ledde dock inte till någon lagstiftning. Visst arbete för att möjliggöra en ökad sysselsättningsgrad för deltidsanställda har även bedrivits i kommuner och landsting. Syftet med uppsatsen är att kritiskt analysera hur bestämmelsen om företrädesrätt till högre sysselsättningsgrad förhåller sig till målsättningarna för både bestämmelsen och jämställdhetspolitiken. I den mån regleringen inte kan anses uppfylla målsättningarna med bestämmelsen är syftet med uppsatsen även att föreslå utgångspunkter för en förändrad och förstärkt reglering. En av förutsättningarna för att företrädesrätten till högre sysselsättningsgrad ska kunna tillämpas är att arbetstagarens utökade sysselsättningsgrad täcker ett arbetskraftsbehov hos arbetsgivaren. I förarbetena till bestämmelsen anförs att bestämmelsen inte ger arbetstagarsidan någon rätt att styra hur arbetsgivaren organiserar sin verksamhet. Vid ett arbetskraftsbehov ska dock en samlad avvägning göras. I avvägningen ska det även tas hänsyn till arbetstagarens berättigade intresse av ett högre arbetstidsmått. Arbetsdomstolen har i två fall, AD 2009 nr 9 och AD 2012 nr 41 haft att bedöma om företrädesrätten kan läggas till grund för ett krav på att arbetsgivaren till viss del ska anpassa sin verksamhet utefter arbetstagarnas önskemål. I båda fallen kom emellertid domstolen till slutsatsen att företrädesrätten till högre sysselsättningsgrad inte kunde läggas till grund för ett sådant krav. Bestämmelsen i 25 a § LAS begränsas även av att det krävs en nyanställning för att företrädesrätten ska aktualiseras. Min slutsats är att Arbetsdomstolens tillämpning av bestämmelsen inte överensstämmer med de syften och målsättningar som finns med bestämmelsen. Dessutom väljer domstolen att tillämpa reglerna snävare än vad som avsågs i förarbetena. På så sätt blir Arbetsdomstolens tillämpning systemkonserverande och den potential som finns med bestämmelsen kan inte uppnås. De viktigaste begränsningarna av företrädesrätten till högre sysselsättningsgrad återfinns även i det förslag till förstärkt lagstiftning som framförs i utredningen om stärkt rätt till heltid. I praktiken får därmed både dagens reglering och den föreslagna lagstiftningen störst inverkan på deltidsarbetet i ”manliga” yrken. Något som inte kan anses ha varit syftet med regleringen. Slutligen föreslås att en förstärkt reglering bör utgå från ett system med heltidsanställning i grunden men med en rätt att både gå upp och ner i tid. På så sätt skapas förutsättningar för att bryta både den ”kvinnliga” deltidsnormen och den ”manliga” heltidsnormen. Därigenom blir det även möjligt att, såsom Hirdman anför, tänka och leva bort isärhållandet mellan könen. Ett sådant borttänkande och bortlevande möjliggör också i längden ett ifrågasättande av principen om den manliga normens primat och därmed genussystemet i stort.