Separationsrätt till virtuell egendom : En utredning av möjligheterna till sakrättsligt skydd för virtuell egendom i datorspel genom separationsrätt på grund av bibehållen och förvärvad äganderätt

Detta är en Master-uppsats från Linköpings universitet/AffärsrättLinköpings universitet/Filosofiska fakulteten

Sammanfattning: Virtuell egendom avser objekt som existerar inom ramen för ett datorspel. Denna typ av egendom innehar fyra grundläggande egenskaper; avsaknad av fysisk form, beständighet,rivalitet och interaktivitet. Kombinationen av egenskaper kan anses vara unik för virtuell egendom. Däremot delas flera egenskaper med annan egendom. Avsaknaden av fysisk formdelas framför allt med immaterialrätter. De andra tre egenskaperna delas med till exempel lösöre. Virtuell egendom saknar alltså fysisk form. Det finns flera grunder för att virtuell egendom ändå ska uppfattas som egendom. Först och främst finns det en rättighet att knyta virtuell egendom till, nämligen ett ägande. Vidare syftar virtuell egendom ofta till att efterhärma fysisk egendom. Egendomen förefaller således kunna omfattas av egendomsbegreppet medstöd av objektfiktion. Stöd för att virtuell egendom kan omfattas av egendomsbegreppet finns också i rättspraxis. Virtuell egendom är lös egendom. Det kan inte sättas likhetstecken mellan virtuell egendom och någon annan existerande egendomstyp. Det kan däremot inte heller med säkerhet slås fast att virtuell egendom utgör sui generis. Detta eftersom virtuell egendom delar många grundläggande egenskaper med annan egendom, vilket gör virtuell egendom möjlig att jämföra med annan egendom. Virtuell egendom kan både utmätas och ingå i konkurs om egendomen är möjlig att avskilja och inte är förlagd med ett överlåtelseförbud från spelföretaget, det vill säga den ursprungliga ägaren. En separatist till virtuell egendom kan grunda sitt anspråk på äganderätt. Huruvida virtuell egendom är tillräckligt specifik och identifierbar, samt om den kan anses vara bibehållen, är beroende av vilken typ av virtuell egendom som avses. Specialitetsprincipen kan således endast aktualiseras på sådan virtuell egendom som utifrån en särskild bedömningär specifik och identifierbar. Separationsrätt på grund av bibehållen äganderätt till virtuell egendom är även möjlig att erhålla med stöd av LRV, om egendomen går att identifiera och avskilja. Separationsrätt på grund av förvärvad äganderätt torde också vara möjligt för sammatyp av virtuell egendom. Aktuellt sakrättsmoment för virtuell egendom torde, likt immaterialrätter, vara avtalet. Den sakrättsliga hanteringen av virtuell egendom förefaller lämplig, även om viss kritik kan riktas mot att traditionsprincipen inte är möjlig att tillämpa.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)