Laglotten i modern tid

Sammanfattning: Laglotten regleras i ärvdabalken (1958:637) 7 kap. 1 § och fungerar som ett arvsrättsligt skydd till förmån för bröstarvingar. Skyddet aktualiseras i de fall då en avliden valt att testamentera bort all kvarlåtenskap. Bröstarvingar har i dessa fall en lagstadgad rätt till hälften av den dödes arvslott. Laglottsregleringen infördes år 1857, men har som institut funnits betydligt längre inom svensk arvsrätt. I samband med att kyrkan under 1200-talet införde användandet av testamente uppstod också en egendomsform som inte kunde testamenteras bort. Testamentet har sitt ursprung i den romerska rätten, där den legala arvsordningen fick stå tillbaka till förmån för arvlåtarens rätt att förfoga över sin egendom. I svensk rätt har arv sedan laglotten infördes, varit den primära successionsformen och således har testamentet ansetts som ett undantag. Att arvsrätten är uppbyggd på släktskapet beror på att familjen sedan långt tillbaka ansetts vara samhällets minsta ekonomiska enhet. Släktskapet grundar således en ekonomisk och social samhörighet mellan en arvlåtare och dennes arvingar. I och med att samhället blivit mer individualiserat har laglottens existens ifrågasatts då lagstiftningen inte följt samma utveckling utan i princip varit oförändrad. Syftet med examensarbetet är att utreda hur betydelsen av laglotten har förändrats och vilken funktion den har i dagens samhälle. De normativa grundmönstren individuell äganderätt och blodsbandsgemenskap undersöks för att belysa den konflikt det arvsrättsliga skyddet skapar mellan arvlåtarens rätt att fritt förfoga över sin egendom och bröstarvingens rätt till laglott genom sitt släktskap. Varför det är skillnad i att disponera över egendom i livet och disponera över den för dödsfalls skull beror sannolikt på den starka ställning familjen fortfarande har i vårt samhälle. Så även om lagstiftningen anses föråldrad verkar den fortfarande harmonisera med samhällets syn på familjebanden precis som den gjort under historiens gång. Idag finns det många olika familjekonstellationer, men detta hindrar inte att lagstiftningen kan förhålla sig till själva relationen mellan ett barn och dennes förälder, oavsett hur barnet faktiskt kommit till. Att modernisera utformningen av regleringen skulle vara ett rimligt alternativ och möjligen också minska kritiken mot den. Laglotten kan för den skull inte sägas ha spelat ut sin roll.