Social adekvans - en (o)motiverad ansvarsfrihetsgrund? - En studie angående hanteringen av socialadekvata gärningar i svensk straffrätt

Sammanfattning: I den svenska straffrätten finns det en möjlighet att medge ansvarsfrihet för vissa gärningar med stöd av en allmän princip om social adekvans, vilken också kan beskrivas som en oskriven ansvarsfrihetsgrund. Principen, som har utvecklats i doktrin och rättspraxis, aktualiseras när det saknas stöd i andra undantagsregler för att en viss gärning ska vara fri från straffansvar, samtidigt som det framstår som orimligt att hålla någon ansvarig för gärningen. Syftet med denna uppsats är att problematisera kring användningen av principen om social adekvans som en oskriven ansvarsfrihetsgrund med hänsyn till kravet på rättssäkerhet. Utredningen visar att det förutom med stöd av den allmänna principen om social adekvans även finns andra godtagbara sätt att hantera ansvarsfrihet för socialadekvata gärningar på. För det första kan begreppet social adekvans även aktualiseras vid tolkningen straffbestämmelser. Det faktum att en gärning anses vara socialadekvat betraktas då som ett stöd för att göra så kallade reduktionsslut. Detta innebär att en straffbestämmelse tolkas på ett sådant sätt att en viss gärning faller utanför dess tillämpningsområde, även om denna gärning faktiskt kan anses rymmas inom bestämmelsens ordalydelse. För det andra medför kravet på gärningsculpa att det är möjligt att undanta socialadekvata gärningar som inte kan anses innefatta något otillåtet risktagande från straffansvar, vilket kan beskrivas som social adekvans genom bristande gärningsculpa. I uppsatsens konstateras även att det med hänsyn till kravet på rättssäkerhet finns anledning att ställa sig kritisk till möjligheten att medge ansvarsfrihet med stöd av en allmän princip om social adekvans. Eftersom det saknas riktlinjer i både rättspraxis och doktrin för när social adekvans kan aktualiseras är det inte möjligt att på förhand avgöra huruvida en viss gärning kan vara fri från straffansvar med hänvisning till denna princip. Utifrån rådande rättsläge riskerar därför tillämpningen av social adekvans att leda till en oförutsebar och godtycklig rättstillämpning. Slutsatserna som dras är att möjligheten att motivera ansvarsfrihet för socialadekvata gärningar, genom lagtolkning och krav på gärningsculpa, medför att det saknas behov av att tillämpa den allmänna principen om social adekvans som en oskriven ansvarsfrihetsgrund. Därmed framstår denna grund som omotiverad. Med hänsyn till kravet på rättssäkerhet får det dessutom anses lämpligare att hantera ansvarsfrihet för socialadekvata gärningar inom ramen för lagtolkning, istället för med hänvisning till social adekvans som en allmän princip.