Människan vattnar Arrakis : En ekokritisk läsning av Dune: Messiah

Sammanfattning: I Dune: Messiah (1969) sker en förändring av klimatet, en terraformning som människan initierar. Vatten introduceras i rikliga mängder på planeten Arrakis och detta påverkar planetens ekologi såväl som människans kultur. Uppsatsen granskar Frank Herberts roman genom att teoretiskt utgå ifrån ett ekokritiskt perspektiv och tematiskt ifrån vatten, dess varande och relation till människan samt planeten. Människans medvetenhet av sig själv som en art på planeten och sin kulturella koppling till både planeten och vatten är centralt i analysen. Klimatförändringen som sker när människan terraformar planeten och hur detta påverkar människan behandlas också. Även postkolonialism väger in i analysen.  I Dune: Messiah är vattnet, människan och planeten starkt kopplade till varandra. Människan utgår från sin antropocentriska världssyn och betraktar planeten som en plats vilken kan förbättras till människans fördel. Eftersom fremenfolkets kultur är djupt grundad i naturen skapar terraformningen av planeten en identitetskris. Kulturen blir kopplingen som får människan att vilja bevara planeten som den är. Vattnets värde kulturellt men även som valuta gör den till en maktskapande vara. För människan är terraformningen en strävan mot förbättring, vilket speglar de teman av stora strukturer som finns genomgående i Dune-serien. Den här långsiktiga visionen som Frank Herbert målar upp, avbildar människan med en större medvetenhet, en möjlighet att tänka stort. Jag menar (likt andra inom ekokritiken) att detta större tänkande är en väg framåt som ger mänskligheten ett större perspektiv – därmed förståelse av – ekologiska förhållanden.