Tillämpning av varumärkesrättsliga konsumtionsprinciper

Sammanfattning: I samband med Sveriges anslutning till EES den 1 januari 1994 åtog sig Sverige att implementera rådets första direktiv (89/104/EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagar. Direktivet innehåller en för medlemsstaterna obligatorisk bestämmelse om konsumtion av varumärken. Till följd av att bestämmelsens geografiska räckvidd till en början var oklart underlät Sverige att implementera konsumtionsbestämmelsen med hänvisning till att en sådan implementering skulle kunna resultera i övergivandet av den från svensk sida förespråkade och sedan länge tillämpade, dock ej lagstadgade, principen om global konsumtion. Genom EG- domstolens förhandsavgörande i Silhouette klargjordes att endast regional (EES-vid) konsumtion är förenlig med direktivet. Till följd av domen infördes en bestämmelse motsvarande direktivets konsumtionsbestämmelse i Varumärkeslagen. Denna trädde i kraft den 1 juli 2000 och sedan dess är det ostridigt att svensk rätt föreskriver principen om regional konsumtion. Rättsläget rörande huruvida övergången till regional konsumtion skedde vid ett tidigare tillfälle har emellertid ansetts vara oklart. Då förhandsavgörandet i Silhouette är av uteslutande deklarativ karaktär, klargjordes och preciserades innebörden och räckvidden av direktivet, så som den skall skulle ha tillämpats från och med dess ikraftträdande. Medlemsstaternas nationella domstolar har en mycket långtgående skyldighet att tolka nationell rätt i konformitet med gemenskapsrätten. Emellertid innehöll svensk rätt inget som kan bli föremål för direktivkonform tolkning före den 1 juli 2000, varför sådan tolkning inte kan resultera i att principen om global konsumtion gällde i Sverige före implementeringen av konsumtionsbestämmelsen. Rättsläget inom gemenskapsrätten rörande förhållandet mellan kravet på direktivkonform tolkning och enskildas skydd mot retroaktivt verkande civilrättsliga skadeståndsansvar framstår som oklart. I s.k. horisontella situationer, där direktiv saknar direkt effekt, föreligger en ovisshet rörande hur långt skyldighet för nationella domstolarna att vidta direktivkonform tolkning sträcker sig. Klart är dock att gränser finns. Direktivkonform tolkning får exempelvis aldrig resultera i att den nationella rätten tolkas contra legem. Skyldigheten för nationella domstolar att vidta direktivkonform tolkning bör även begränsas så att tolkning aldrig kan resultera i åläggandet av retroaktivt verkande betungande civilrättsliga sanktioner gentemot enskilda som annars inte hade uppstått. Genom underlåtenhet att implementera varumärkesdirektivets konsumtionsbestämmelse inom den föreskrivna tidsfristen har Sveriges begått fördragsbrott. Svårigheter i samband med tolkning av direktivet berättigar inte ett sådant agerande. Fördragsbrottet utgör grund för utkrävande av statsansvar.