”rakryggad i ljuset lämnar du mig” : En studie av Bodil Malmstens och Birgitta Stenbergs gestaltning av sorg.

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Bodil Malmsten och Birgitta Stenberg gestaltar sorg över en partners bortgång i sina verk Det här är hjärtat (2015) och Mannen i havet (1992). Detta utförs genom en komparativ metod och tematisk analys som bland annat lägger vikt på bildspråk, rytm och klang. Det teoretiska perspektivet baseras i teorier om sorg som mänskligt fenomen där ensamhet är en av de reaktioner som belyses. Även sorg ur ett litteraturhistoriskt perspektiv är del av teorigrunden. I detta perspektiv belyser teoretikerna starka och känslofyllda gestaltningar samt framförs teorier om utveckling i sorgedikter som relevanta. I analyserna diskuteras verken åtskilda för att sedan förhållas till varandra i slutdiskussionerna. I analysen av Malmstens verk framhävs gestaltningar av bland annat tomhet, ensamhet, och åminnelse. Genom att fokusera på språkanvändningen blir det även tydligt att det genomgående finns mycket upprepningar i dikten, både rent språkligt men även i det bildspråk som används. I Stenbergs verk urskiljer sig tomhet, smärta, åminnelse och tankar om att gå vidare. Även i Stenbergs språk gestaltas hackighet och upprepning samt är diktsamlingen fylld av vattenrelaterade motiv. Genom de skilda analyserna kommer jag fram till att smärta, ensamhet, tomhet och åminnelse är centrala för båda verk. Däremot skiljer de sig i sin användning av religion och mytologi då Stenberg skildrar mytologi som någonting som kan inge trygghet medan Malmsten snarare använder mytologi för att förstärka sorgen. Vidare använder båda författarna kroppsliga motiv för att gestalta sorgen, detta genom att gestalta fysisk smärta utöver psykisk smärta. Slutligen diskuteras utvecklingen i verken där det blir tydligt att Malmstens diktjag inte kommer lika långt i sitt sorgearbete som Stenbergs då Malmstens verk slutar på en negativ ton medan Stenbergs verk avslutar med fokus på hopp. Dock är cirkulation, hackighet och upprepning centralt för båda verk vilket leder till att verken skildrar komplext sörjande som inte är en rak väg från smärta till lindring. Avslutningsvis argumenterar jag att både Malmsten och Stenberg har gestaltat sorg på ett realistiskt sätt.