Omvårdnadsrelaterade komplikationer hos traumatiskt hjärnskadade patienter med olika behandlingsmetod : En journalgranskning

Sammanfattning: Bakgrund Högt intrakraniellt tryck hos traumatiskt hjärnskadade patienter kan behandlas med traditionell basbehandling, tiopentalsedering eller dekompressiv hemikraniektomi. Metoderna medför risk för komplikationer och svårigheter att utföra omvårdnad. Syfte Studiens syfte var att undersöka om det fanns någon skillnad i vändningsfrekvens, tid i ryggläge och förekomst av trycksår och lungkomplikationer mellan patienterna som fått basbehandling, behandlats med tiopental eller genomgått hemikraniektomi. Dessutom studerades förekomst av postoperativa komplikationer hos de patienter som hade genomgått hemikraniektomi. Metod Detta gjordes genom retrospektiv journalgranskning. 36 patienter från åren 2008–2016 inkluderades. Resultat Patienterna som fått basbehandling vändes oftare, 9,5 ggr/dygn, jämfört med patienterna som behandlats med tiopental, eller hemikraniektomi, vilka vändes 7,9 ggr/dygn. Tiden i ryggläge var kortare, 40,1%, jämfört med 52,3%, för de tiopentalbehandlade patienterna, respektive 54,8% för de hemikraniektomerade patienterna. Trycksår återfanns hos patienter behandlade med tiopental, 2(5%), eller hemikraniektomi, 2(5%). 50 % av patienterna som behandlades med tiopental och hemikraniektomi hade förtätningar på lungröntgen jämfört med 2% av patienterna som hade fått basbehandling. Längst ventilatortid hade patienterna som fått tiopental, 16,4 dygn, jämfört med hemikraniektomigruppens 14,1 dygn och de basbehandlade patienternas 13,8 dygn. Av patienterna som genomgick hemikraniektomi uppstod postoperativa komplikationer hos 2(17%) av 12. Slutsats Patienter behandlade med tiopental eller hemikraniektomi verkar vara mer utsatta för komplikationer och vänds i mindre utsträckning och spenderar mer tid i ryggläge är patienter som fått basbehandling. Omvårdnaden av de traumatiskt hjärnskadade patienterna behöver individualiseras, och vaksamhet krävs för att identifiera de mest utsatta patienterna och kunna förebygga riskerna för komplikationer, så att vårdlidandet kan minskas.