En studie om De Geer-morän längs med Sveriges västkust

Sammanfattning: Majoriteten av geomorfologin i Sveriges landskap är produkten av den senaste nedisningen som avslutades för ca 8000 år sedan. De Geer-morän är en typ av moränavlagring som härstammar från denna nedisning. De Geer-moränavlagringarna har ett omdebatterat bildningssätt samt är landformer med en omtvistad innebörd i landskapen världen över. Vad är det som moränavlagringarna återspeglar? Är det avlagringar från svämmande glaciärer, avlagringar formade vid grundstötningslinjen för en ryckvis avsmältande glaciär eller kanske avlagringar bildade av sammanpressat material i basala sprickor hos en glaciär? Diskussionen om De Geer-moränen har varit långvarig och teorierna är många. Här är forskningen inte överens. Det förefaller också att studerad De Geer-morän på olika platser världen över inte nödvändigtvis behöver ha haft samma bildningsätt. I Sverige förekommer De Geer-morän främst i två områden, längs med kusten i Norrbotten och Västerbotten, samt vid den mellansvenska israndzonen. I dessa områden förekommer moränavlagringarna som små ryggar i svärmar med några meters höjd. De studier som gjorts i Sverige om De Geer-morän har förklarligt nog tenderat att fokusera på dessa två större områden. Men, utöver dessa två större områden finns det också ett mycket mindre område beläget längs med Sveriges västkust, ett område med samma typ av moränavlagringar. De Geer-moränen här, benämnda Hallands kustmorän, är både äldre och färre, dessutom är senaste nedisningens avsmältning i detta område mer ovisst. I denna uppsats gjordes ett försök till att övergripligt redogöra för några av de presenterade teorierna som föreligger De Geer-moränens bildningssätt. Uppsatsen syftar till att studera och kartera De Geer-moränen belägen längs med Sveriges västkust med hjälp av höjddata och sedan jämföra dessa avlagringar med den teori som presenteras i bakgrunden för denna uppsats. De Geer-moränen kommer även att jämföras med en isavsmältningsrekonstruktion gjord i programmet ICESHEET 1.0, med lokala karterade isräfflor i området samt även analyseras utifrån beskrivningarna till SGUs utgivna jordartskartor. Förhoppningen var att denna uppsatsen skulle kunna bringa mer klarhet om omfattningen och utbredningen av De Geer-moränen längs med Sveriges västkust. Resultatet som erhölls presenterades bland annat visuellt med framtagna kartbilder. Några av de slutsatser som kunde dras utifrån denna studie var att De Geer-moränen längs med Sveriges västkust är starkt påverkade av svallning och överlagring av yngre sediment vilket gjorde dem svåra att upptäcka i landskapet. Högst troligt är det att förekomsten av De Geer-morän längs med Sveriges västkust är större än vad som syns vid dagens marknivå på grund av överlagring, dessutom tyder mycket på att avlagringarna fortsätter ut i Kungsbackafjorden och Kattegatt. Det gick för det studerade området att se att det fanns ett samband mellan jorddjup och förekomsten av De Geer-morän. Ryggarna var främst avlagrade ovanpå drumliner och förekom främst i områden med ett jorddjup på ≥ 5m. Det gick inte att dra några slutsatser om De Geer-moränens bildningssätt i området.