Polycystic kidney disease : genetik och sjukdomsförlopp hos katt, hund och människa

Sammanfattning: Polycystic kidney disease (PKD) är en av de vanligaste genetiska njursjukdomarna hos människa och som även förekommer hos flertalet andra arter, till exempel katt och hund. Det finns två olika former av PKD som delas in efter nedärvningssätt, en dominant (ADPKD) och en recessiv (ARPKD) typ. Hos katt förekommer sjukdomen framför allt hos kattrasen perser, där ett klart genetiskt samband för ADPKD setts och den är därför också vanlig hos kattraser där perser korsats in. Hos hund förekommer ADPKD hos bullterrier och ARPKD hos west highland white terrier och cairnterrier. Människa kan drabbas av både den dominanta och recessiva typen. Den här litteraturstudiens syfte är att besvara frågeställningarna kring vilken mutation som ligger bakom PKD, hur sjukdomsförloppet ser ut och vilka raser som drabbas, för att därefter diskutera likheter och skillnader. Människan kan drabbas av flera olika mutationer som ger upphov till PKD. Mutationer vid den dominanta typen sker i antingen PKD1 eller PKD2. Katter drabbas av en nonsensmutation i genen PKD1 som orsakar förlust av 25% av proteinet. Det är ett nukleinsyrautbyte som lett till ett förtidigt stoppkodon. Hundar som drabbas av den dominanta typen har också en mutation i PKD1, vilket är en missensemutation som leder till omkodning av en aminosyra i proteinet. Genprodukterna av PKD1 och PKD2 är polycystin-1 och polycystin-2, vilka är proteiner som anses vara involverade i bland annat cellkontakter och celldelning. ADPKD är en progressiv sjukdom som leder till kronisk njursvikt hos samtliga arter. Symtom uppkommer i medelåldern, på grund av cystor som växer i storlek och antal med åldern. De växande cystorna orsakar destruktion av det normala njurparenkymet. Kliniska symtom är till stor del lika mellan arterna, bland annat polyuri, polydipsi, kräkningar, anorexi och viktminskning. Hos människa ses ofta fler extrarenala symtom. ARPKD hos människa orsakas av mutation i PKHD1. Genen kodar för fibrocystin som anses vara involverat i cellsignalering. Ingen gen bakom ARPKD har identifierats hos hund. ARPKD har en högre dödlighet neonatalt hos både människa och hund. Kliniskt ses cystor i njurar och lever. Hos äldre människor ses symtom främst från lever medan hos nyfödda är förstorade njurar det mest framträdande. Hos valpar har vissa uppvisat symtom som letargi medan andra kullar har varit pigga med enbart utspänd buk som symtom. Slutsatsen är att de olika typerna av PKD är mycket lika mellan arterna. Information borde kunna nyttjas mellan arterna för att indikera nya kandidatgener eller som modeller i studier. För människa är det viktigt att hitta ett botemedel, eftersom det i dagsläget inte finns något. Hos djur borde bra diagnostik och gentest göra att sjukdomen kan avlas bort.