Gemensam vårdnad - En studie av bestämmanderätten, kravet på samförstånd och föreslagen tvistlösningsmodell

Sammanfattning: Arbetet syftar till att ingående studera bestämmanderätten vid gemensam vårdnad och konsekvenserna av vårdnadshavares oförmåga att samarbeta samt att diskutera huruvida gällande rätt behöver revideras. För att belysa för- och nackdelar med den svenska rätten görs även en komparation med gällande rätt på området i Danmark och i Norge. Den svenska familjerätten bygger på uppfattningen att barn har behov av nära och god kontakt med sina föräldrar samt att det är viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Nuvarande ordning tillkom i ett rättssystem där föräldrar var tvungna att vara överens för att vårdnaden skulle kunna bli gemensam. Reglerna innebär att föräldrar med gemensam vårdnad måste fatta nästan alla beslut rörande barnets personliga angelägenheter i samförstånd och dessa bestämmelser har i princip förblivit oförändrade genom åren. Däremot har reglerna om vårdnadshavare ändrats på så sätt att det numera är möjligt för domstol att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Lagstiftningen innebär således att även om inte båda föräldrarna önskar gemensam vårdnad kan de bli påtvingade att samarbeta. Bestämmelserna kan särskilt skapa problem för de föräldrar som lever åtskiljda eftersom brist på enighet i en fråga medför att status quo skall behållas. En sådan situation kan ha negativ inverkan på barnet och i vissa fall vara direkt skadligt t.ex. vid hälso- och sjukvårdsfrågor. Trots att domstolen kan besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja finns det alltså ingen reglering om hur vårdnadshavare skall lösa tvistiga frågor annat än om barnets boende och umgänge. För de föräldrar som inte kan samarbeta återstår det många gånger ingen annan lösning än att ansöka om ensam vårdnad. I Danmark och i Norge har boendeföräldern i lag givits viss självständig bestämmanderätt, vilket minskar risken för en status quo situation. I en jämförelse är Sverige således det land som går längst i kravet på konsensus mellan föräldrar med gemensam vårdnad. I juli år 2006 beslutade regeringen att tillsätta en utredning som bl.a. skulle analysera vilka nackdelar som kan uppstå för ett barn vars vårdnadshavare inte kan samarbeta samt lämna förslag på lämpliga åtgärder. Ett år senare lade utredaren fram sitt förslag som innebär att en av vårdnadshavarna, i undantagsfall, skall kunna ges en vidgad självbestämmanderätt inom vissa områden och att boendeföräldern skall ges rätt att ensam bestämma var i landet denne skall bo med barnet. Lagförslaget är enligt min mening inte tillräckligt för att fullständigt stävja problemet med status quo men likväl menar jag att det är ett steg i rätt riktning mot att göra lagstiftningen mer hänsynstagande till barnets bästa.