Otillräkneliga eller allvarligt psykiskt störda lagöverträdare - Vilka psykiskt störda lagöverträdare som bör särbehandlas, och framför allt hur

Sammanfattning: Psykiskt störda lagöverträdare har ofta inte samma förutsättningar som andra att följa lagen då de kan ha en annan föreställning av, eller en annan förmåga att resonera kring, verkligheten. Det är vår föreställning av verkligheten som ger oss skäl att göra eller att inte göra vissa saker, och vår uppfattning om vilka följder vårt handlande kommer att få, får betydelse för om vi företar handlingen eller inte. Har man en felaktig föreställning av verkligheten har man även felaktiga uppgifter på vilka man grundar sitt beslut om vad för slags handling man ska företa. Av denna anledning särbehandlas psykiskt störda lagöverträdare inom straffrätten. I nästan alla med Sverige jämförbara rättsordningar sker denna särbehandling genom att man har satt upp ett krav på tillräknelighet för att den tilltalade ska kunna ha ett straffrättsligt ansvar. Tillräknelighet är då ett mått på psykisk utveckling och mognad, och för att vara tillräknelig ska man veta vad man gör, och kunna kontrollera sitt handlande. Om en person t.ex. på grund av vanföreställningar inte förstår vad han gör, eller på grund av uppmanande rösthallucinationer inte kan anpassa sitt handlande trots att han förstår gärningens innebörd, är han enligt tillräknelighetsläran inte straffrättsligt ansvarig för sina gärningar, och kan därför inte (på samma sätt som om han hade saknat uppsåt) dömas för brott. Grunden för tillräknelighetsläran är att det är orättfärdigt att straffa någon som begått en gärning under påverkan av en psykisk störning, om gärningen då inte kan sägas vara ett utslag av gärningsmannens fria val och han därför inte rår för den. I Sverige sker istället denna särbehandling i påföljdsledet och har fram till en lagändring 2008, haft en större krets av psykiskt störda som särbehandlas. Särbehandlingen sker genom att en otillräknelig (även om man inte använder det uttrycket) lagöverträdare inte får dömas till fängelse. Han blir dock inte frikänd utan döms till någon av de andra påföljderna. Den lagöverträdare som led av en allvarlig psykisk störning, men ändå var tillräknelig, får emellertid dömas till fängelse om det föreligger synnerliga skäl. Innan lagändringen fick domstolen inte döma någon som vid gärningstillfället led av en allvarlig psykisk störning till fängelse (förutsatt att det förelåg ett kausalsamband mellan störningen och gärningen). Allvarlig psykisk störning är ett juridiskt begrepp som innefattar flera olika psykiatriska diagnoser beroende på art och grad, och innebär en vidare krets av psykiska störningar än vad tillräknelighetsbegreppet gör. Anledningen till detta är förmodligen att begreppet även avgränsar vilka som ska kunna dömas till rättspsykiatrisk vård samt vilka som kan tvångsvårdas i enlighet med LPT (Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård). Anledningen till att vi har denna unika reglering med ett fängelseförbud istället för en tillräknelighetsreglering är att vi i Sverige avskaffade tillräknelighet som brottsförutsättning i och med införandet av Brottsbalken. Skälet till detta var att man ansåg att frågor om ansvar och skuld var föråldrade och metafysiska och att de därför inte skulle förhindra att en lämplig påföljd skulle dömas ut. Dock verkar fängelseförbudet i sig vara en rest av tillräknelighetsläran, då det krävs ett kausalsamband mellan gärningsmannens psykiska störning och gärningen för att domstolen ska förhindras att döma till fängelse. Hade fängelseförbudet handlat om att fängelse inte är en lämplig påföljd för den som är psykiskt störd, så hade det rimligtvis varit gärningsmannens psykiska tillstånd vid tiden för domen som hade varit relevant. Syftet med detta arbete var att utreda hur psykiskt störda lagöverträdare bör särbehandlas i straffrätten; om en tillräknelighetsreglering, eller en reglering så som den svenska med ett fängelseförbud, vore att föredra. För att exemplifiera de båda möjligheterna använde jag mig av svensk rätt, både före och efter lagändringen 2008, och Psykansvarskommitténs förslag om en tillräknelighetsreglering. Den svenska regleringen med fängelseförbudet i BrB 30 kap. 6 §, har lett till ett flertal problem. En del av dessa problem, som berodde just på fängelseförbudet, löstes dock genom reformen 2008. Andra problem med den svenska regleringen rör samhällsskyddet. Om någon som bedöms som farlig t.ex. har begått ett grovt brott mot någons liv eller hälsa, men inte kan dömas på grund av att hans psykiska störning har uteslutit uppsåt, har vi i svensk rätt ingen möjlighet att ta hand om honom med hänsyn till samhällsskyddet. Detta tros vara en av anledningarna till varför vi har problem med domstolar som lite väl lätt anser att uppsåtsrekvisitet är uppfyllt gällande psykiskt störda lagöverträdare. En annan orsak till detta tros vara att domstolen vill försäkra sig om att den tilltalade får psykiatrisk vård, genom att döma honom till rättspsykiatrisk vård. Samhällsskyddet beaktas genom att domstolen dömer den tilltalade till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Detta innebär nämligen att det är en förvaltningsdomstol, och inte en läkare, som bestämmer när den intagne ska bli utskriven. På så sätt slipper man problemet med dömda som blir utskrivna för tidigt, men det medför dock etiska konflikter i vården, då läkare kan tvingas vårda intagna som inte är sjuka på grund av att domstolen finner att det fortfarande föreligger en återfallsrisk. De som blir dömda till rättspsykiatrisk vård får i alla fall den vård de behöver, vilket man tyvärr inte kan säga om dem som döms till fängelse. En stor andel av de fängelsedömda lider av någon form av psykisk störning, och även om deras störning inte räknas som allvarlig psykisk störning (vilket är ett krav för påföljden rättspsykiatrisk vård), så kan de ha ett lika stort vårdbehov ändå. Meningen är att de ska få vård även i fängelse, men i praktiken fallerar det. Detta gäller även de psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdarna som döms till fängelse, vilket, som borde vara uppenbart för alla, är mycket olämpligt. Fördelen med en fängelsedom är att man då i alla fall vet hur länge man ska straffas, och får ett straff som är proportionellt i förhållande till brottet. Rättspsykiatrisk vård är en tidsobestämd påföljd, den dömde vårdas helt enkelt tills han är frisk (eller till dess att domstolen inte tycker att han är farlig längre), vilket kan betyda att han får sitta frihetsberövad förhållandevis länge även vid mindre allvarlig brottslighet. Ett annat problem med den svenska regleringen utgör det faktum att Sverige mer eller mindre är ensamt i världen om en straffrättslig reglering utan ett tillräknelighetskrav. Detta skulle nämligen kunna försvåra ett internationellt samarbete på straffrättens område. Slutligen kan man även se det faktum att alla, även de som är psykotiska och så att säga befinner sig i en annan värld, är straffrättsligt ansvariga, som ett problem. Men det är bara om man anser att begrepp som skuld och ansvar fortfarande betyder något. Alla dessa problem hade lösts med Psykansvarskommitténs förslag om utformandet av tillräknelighetsreglering. De hade tänkt sig ett system där straffrättslig ansvarsfrihet skulle föreligga om gärningsmannen till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. På detta sätt hade de som inte kunnat klandras för sitt brott, inte heller dömts för det. De allmänna reglerna om straffmätning och påföljdsval skulle i högre grad styra och sätta upp ramarna för straffrättsligt ingripande vid tillräkneliga gärningsmän. Den psykiska störningen skulle inte påverka valet av påföljd, men hur påföljden verkställs. En psykisk störning skulle alltså inte vara ett hinder för att döma till fängelse, och ett fängelsestraff skulle inte vara ett hinder för att få erforderlig psykiatrisk vård. Alltså ville man avskaffa både rättspsykiatrisk vård såsom självständig påföljd och fängelseförbudet. Samhällsskyddet skulle beaktas genom tidsobestämda samhällsskyddsåtgärder till vilken man kunde döma både tillräkneliga och otillräkneliga, farliga lagöverträdare. Dessa samhällskyddsåtgärder skulle vara en reaktion som domstolen kunde använda sig av i de fall då ett väsentligt samhällsskydd inte kan tillgodoses genom straff och andra åtgärder, och verkställigheten skulle anpassas efter den dömdes egna förutsättningar och behov. Genom avskaffandet av fängelseförbudet och den rättspsykiatriska vården samt införandet av samhällsskyddsåtgärder hade man renodlat systemet så att intressekonflikter mellan vård- samhällsskydds- och straffrättsliga frågor kunde undvikas eller i alla fall tydligaregöras. På detta sätt hade man förmodligen löst problemen med domstolarnas extensiva uppsåtsbedömningar, och då samhällsskyddet kunde tillgodoses utan rättspsykiatrisk vård, torde läkarnas etiska dilemman försvinna. Straffen skulle bli proportionella till brotten oavsett om den dömde led av en psykisk störning eller inte, eftersom vården skulle vara en verkställighetsform av fängelsestraffet, inte en tidsobestämd påföljd. En ny verkställighetsform, slutet boende, skulle även införas för psykiskt funktionshindrade lagöverträdare. Det skulle utformas som ett särskilt gruppboende för dömda, med få intagna och personal med särskilda kunskaper om psykiskt funktionshindrade. Psykansvarskommittén konstaterade att fängelsedömda redan idag hade rätt till vård, men då de inte får det, ville de förtydliga i KvaL (Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt) att deras rätt till psykiatrisk vård skulle uppmärksammas, samt genomföra vissa ekonomiska och organisatoriska förändringar i ett försök att lösa problemen med den rättspsykiatriska vården. Det var ett bra förslag överlag och det är en reglering som tilltalar mig, men jag har några betänkligheter angående förslaget. Jag skulle bland annat förespråka dels en inskränkning och dels en utvidgning av tillräknelighetsrekvisitet. Inskränkningen skulle ske genom att man inför ett krav på att den bristande insikten ska gälla huruvida gärningen var moraliskt rätt eller fel. Utvidgningen skulle ske genom införandet av ett tredje effektrekvisit som skulle innebära att även den som saknade förmåga att inse att en gärning är moraliskt fel (trots att han förstår gärningens deskriptiva innebörd) är otillräknelig. Detta skulle nämligen utgöra en rimligare gräns för ansvarsfrihet, då detta, i alla fall enligt mig, utgör gränsen för vilka man moraliskt kan klandra för sina gärningar. Den svåraste frågan rör samhällsskyddsåtgärderna. Ett införande av samhällsskyddsåtgärder ter sig mer eller mindre ofrånkomligt, särskilt om man skulle utvidga tillräknelighetsrekvisitet så som jag anser, då flera farliga återfallsförbrytare skulle anses otillräkneliga och därmed inte kunnat dömas till fängelse. Men i vilken utsträckning och på vilket beslutsunderlag har staten rätt att frihetsberöva någon i (i alla fall delvis) förebyggande syfte? Psykansvarskommitténs samhällsskyddsåtgärder är tidsobestämda, och de metoder man använder för riskbedömningar idag är osäkra på individnivå. Samhällsskyddsåtgärderna ska dock användas restriktivt, och beslutet ska omprövas kontinuerligt. Dessutom har vi redan en tidsobestämd samhällskyddsåtgärd i svensk rätt, som kallas rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, så Psykansvarskommitténs förslag är i alla fall inte sämre i den frågan. Jag tycker att begrepp som ansvar och skuld är viktiga, och då en tillräknelighetsreglering uppenbarligen också kan innebära lämpliga påföljder, vilket innebär att man med en tillräknelighetsreglering både kan äta kakan och ha den kvar, anser jag att en tillräknelighetsreglering vore att föredra. Detta är jag inte ensam om, även regeringen förespråkar ett system där tillräknelighet är en brottsförutsättning. De har därför tillsatt en (till) utredning, Psykiatrilagsutredningen, som när de utreder hur framtidens lagstiftning rörande psykiskt störda lagöverträdare ska se ut, ska utgå från att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag kommer att genomföras. Nu hoppas jag bara att man efter femton års utredande, som varje gång utmynnat i att ett återinförande av tillräknelighetsläran vore att föredra, slutligen, när Psykiatrilagsutredningen redovisar sitt förslag i december 2011, beslutar sig för att sluta utreda och börja införa ett system där tillräknelighet är en förutsättning för straffrättsligt ansvar.