Ansvar vid allvarlig psykisk störning

Sammanfattning: Psykiskt störda lagöverträdare har länge särbehandlats i svensk rätt. Fram till brottsbalkens ikraftträdande år 1965 har psykiskt störda som saknat förståndets bruk befunnit sig i en sorts undantagssituation i förhållande till andra lagöverträdare, då de inte ådömts straffrättsligt ansvar på grund av otillräknelighet. Med brottsbalkens införande försvann tillräknelighetskravet för straffrättsligt ansvar, vilket gjort den svenska regleringen unik i förhållande till jämförbara länder som tillämpar en tillräknelighetsmodell. Enligt gällande rätt sker särregleringen för allvarligt psykiskt störda lagöverträdare vid påföljdsbestämningen, då de kan dömas till rättspsykiatrisk vård. För utdömande av påföljd krävs det att det subjektiva ansvarsrekvisitet (skuld) är uppfyllt, genom uppsåt eller oaktsamhet. Uppsåtsbedömningen ser likadan ut för alla lagöverträdare, oavsett psykisk störning. Uppsatsen fokuserar på att belysa problemet med att tillämpa samma uppsåtsbedömning på psykiskt störda lagöverträdare som andra lagöverträdare, och därmed ålägga allvarligt psykiskt störda lagöverträdare straffrättsligt ansvar. Uppsåtet bedöms bland annat genom att titta på gärningspersonens medvenhet, vilken vid allvarliga psykoser kan vara i princip frånvarande. Det har diskuterats om ett tillräknelighetsrekvisit bör återinföras i svensk rätt, och i uppsatsen presenteras det senaste förslaget från Psykiatrilagsutredningen om tillräknelighet som rekvisit för personligt ansvar. Genom att betraktas som otillräknelig påförs gärningspersonen inte ett oförtjänt straffrättsligt ansvar. Dock presenterar betänkandet rättsföljder knutna till allvarligt psykiskt störda lagöverträdare som kan framstå som diskriminerande och orättfärdiga.