Hur agerar vi när vi ser? : En studie om sjuksköterskors anmälningsbenägenhet gällande barn som far eller riskerar att fara illa

Sammanfattning: Syfte. Syftet med studien var att kartlägga sjuksköterskors anmälningsbenägenhet angående barn som far illa samt jämföra anmälningsbenägenhet avseende arbetsplats, erfarenhet och ålder inom primärvården. Bakgrund. Trots rådande anmälningsplikt gällande barn som far eller riskerar att fara illa anmäls endast en bråkdel av de fall där misstanke finns. Riktlinjer för tillvägagångssätt saknas ofta och sjuksköterskor utrycker bristande stöd från arbetsgivare och kollegor vid en orosanmälan. Osäkerhet och en vilja att bibehålla goda relationer med föräldrarna leder till minskad benägenhet att anmäla. Design. Tvärsnittsstudie med enkäter. Metod. 39 sjuksköterskor, barnsjuksköterskor och distriktssköterskor inom primärvården i Västerbotten, Sverige besvarade enkäten. Bakgrundsvariabler och skattning av intervention efter läst fallbeskrivning användes i studien och analyserades med frekvenser, genomsnittsmått, spridningsmått. Gruppjämförelser utfördes med hjälp av Mann-Whitney U-test. Resultat. Sjuksköterskor med lång erfarenhet har högre grad av anmälningsbenägenhet jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. De avvaktade i lägre grad samt tillfrågade verksamhetschefen i lägre grad jämfört med sjuksköterskor med kort erfarenhet. Resultatet visar även att yngre sjuksköterskor i högre grad avvaktar och ser hur det utvecklas jämfört med äldre sjuksköterskor. Konklusion. Skillnader i hanteringssätt av orosanmälan hos sjuksköterskor visar att vem barnet möter har betydelse. Sammantaget ser resultatet av studien ut att peka mot att lång erfarenhet och hög ålder är betydelsefulla variabler när sjuksköterskor handhar ett ärende som berör barn som far illa.