Stridsåtgärder mot kollektivavtalsbundna arbetsgivare – en studie om möjliga begränsningar av stridsrätten med utgångspunkt i konflikten i Göteborgs hamn

Sammanfattning: På den svenska arbetsmarknaden råder den s.k. ”svenska modellen”. Modellen kännetecknas av en hög organisationsgrad bland arbetstagare och arbetsgivare samt att kollektivavtal används för att reglera anställningsförhållanden. Arbetsmarknadens parter är självständiga och ges stor möjlighet att lösa inbördes konflikter utan statlig kontroll och med minimal arbetsrättslig lagstiftning. Rätten att vidta stridsåtgärder är en central del av den svenska modellen och är dessutom grundlagsskyddad. För arbetsmarknadens parter utgör stridsvapnet ett viktigt påtryckningsmedel för att få gehör för sina krav beträffande anställningsförhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. På senare tid har det dock av både arbetsmarknadens parter och politiker förts diskussioner om stridsrätten bör begränsas. Debatten har sin utgångspunkt i den s.k. hamnkonflikten i Göteborg som har pågått sedan år 2016. Konflikten grundar sig i att en kollektivavtalsbunden arbetsgivare blivit utsatt för stridsåtgärder av ett annat fackförbund än den som arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal med. Med anledning av konflikten tillsatte regeringen sommaren 2017 en utredning för att undersöka om stridsrätten bör begränsas. I denna uppsats för jag argument både för och emot en begränsning av stridsrätten i situationer när en kollektivavtalsbunden arbetsgivare utsätts för stridsåtgärder av en annan organisation än den som arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal med. Jag undersöker även två möjliga lösningsmodeller – inrättandet av en särskild nämnd och införandet av en proportionalitetsprincip – som kan vara aktuella för att lösa eller undvika liknande konflikter i framtiden. I undersökningen diskuterar jag hur lösningsmodellerna kan införas i den svenska rättsordningen och vilka styrkor och svagheter de har med hänsyn till den svenska modellen. Det kan konstateras att det inte är ett realistiskt alternativ att införa de två lösningsmodellerna genom kollektivavtal. Istället krävs lagändringar. Båda lösningsmodellerna skulle innebära främmande inslag i den svenska modellen. Införandet av en särskild nämnd skulle leda till en större grad av statlig inblandning och kontroll medan införandet av en proportionalitetsprincip skulle innebära att arbetsmarknadsparternas makt förflyttas till Arbetsdomstolen. Införandet av en proportionalitetsprincip skulle dock enligt min mening vara en mindre ingripande åtgärd med hänsyn till den svenska modellen än införandet av en nämnd. Därför anser jag att införandet av en proportionalitetsprincip är en mer tillfredsställande lösning om det fordras att göra ändringar i stridsrätten.