Funktion vid kronisk fotledsinstabilitet : En tvärsnittsstudie

Detta är en Master-uppsats från Linnéuniversitetet/Institutionen för idrottsvetenskap (ID)

Sammanfattning: Bakgrund: Lateral fotledsstukning är en av de vanligaste traumatiska muskuloskeletala skadorna och av alla som ådrar sig denna skada utvecklar upp till 40 procent något som kallas kronisk ankelinstabilitet. Det är en skadeform som förekommer inom nästan alla idrotter. Typiskt är en kraftig stukning som följs av ytterligare stukningar och instabilitetskänsla. Konsekvenser är ofta nedsatt kraft, balans och prestationsförmåga. Syftet med denna studie var således att undersöka fotledsfunktion med avseende på styrka, balans och funktionella tester hos personer med kronisk ankelinstabilitet. Metod: Studien genomfördes som en tvärsnittsstudie med tester vid ett tillfälle. Deltagare söktes via idrottsföreningar och distriktsmottagning. Totalt inkluderades 17 personer (10 kvinnor och sju män), med kronisk fotledsinstabilitet, vilka utförde fem tester för att utvärdera balans, styrka och funktionell prestationsförmåga. Testerna utgjordes av enbentstående, isometrisk styrka i inversion och eversion i liggande, samt enbent längdhopp och sidohopp.  Resultat:  Skadad sida var signifikant svagare jämfört med frisk sida i både eversion (75N respektive 92N, p=0,001) och inversion (75N respektive 85N, p=0,002). Deltagarna visade också sämre prestation, på skadad sida jämfört med frisk sida, vid enbentshopp (101cm respektive 107cm, p=0,05) samt i sidohopptestet (antal 30 respektive 39, p<0,001). Balansen var också nedsatt i skadad jämfört med frisk sida (poäng 17 respektive 11, p<0,001). Det fanns en signifikant korrelation mellan styrka i eversion och inversion (r=0,731, p=0,001). Inversion hade, utöver eversion, signifikanta korrelationer med enbentshopp (r=0,517, p=0,033), och med sidohopp (r=0,644, p=0,005). Enbentshopp korrelerade även med sidohopp (r=0,650, p=0,005). Antal sidohopp hade en hög korrelation, (p <0.01), med samtliga övriga parametrar, undantagen balans. Det förelåg ingen korrelation mellan balansen och några av övriga parametrar (p ≥0,600). Konklusion: Den här studien visar att individer med kronisk ankelinstabilitet har sämre funktion i skadad jämfört med frisk fot. Funktionell prestationsförmåga, i form av sidohopp, och balans var de variabler som var mest påverkade. Det faktum att det fanns en 50-procentig skillnad i balans tyder på att utvärdering av balans är av betydelse i denna grupp av patienter och att rehabilitering bör syfta till att förbättra balansförmågan.  

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)