Mängdrabatt vid flerfaldig brottslighet. En kritisk analys av asperationsprincipen i förhållande till bestraffningsteorier och straffrättsliga principer

Sammanfattning: I svensk rätt vid flerfaldig brottslighet sker en mängdrabatt enligt asperationsprincipen. Vid bestämmandet av det samlade straffvärdet utgår domstolen från det brott med högst straffvärde medan övriga gärningars straffvärden reduceras i en fallande skala. Detta system har mött kritik i form av att påföljderna blir för milda i proportion till brottslighetens allvar. Det har bland annat ansetts oskäligt att många brott inte får någon faktisk inverkan på det slutliga straffvärdet. Det betonas särskilt att brottsoffers intresse av upprättelse betraktas sekundärt i förhållande till upprätthållandet av humanitetsprincipen gentemot gärningsmannen. Uppsatsen syftar till att kritiskt analysera nuvarande system samt olika reformförslag gällande mängdrabatter utifrån dels brottsoffer- och gärningsmannaperspektivet samt bestraffningsteorier, dels proportionalitetsprincipen, ekvivalensprincipen, humanitetsprincipen och rättvisa. För att uppnå syftet har jag undersökt vilka systemalternativ som finns för flerfaldig brottslighet samt hur den svenska regleringen är utformad, hur nuvarande reglering kring flerfaldig brottslighet och asperationsprincipen förhåller sig till brottsoffer och gärningsmän, hur återfall i brottslighet hanteras jämfört med flerfaldig brottslighet, samt vilken kritik som finns avseende nuvarande reglering kring flerfaldig brottslighet och asperationsprincipen samt vilka lösningsförslag som ges. De slutsatser som dragits är att nuvarande hantering av flerfaldig brottslighet och asperationsprincipen till viss del kan motiveras utifrån de relativa bestraffningsteorierna. Systemet bidrar till att ekvivalensprincipen upprätthålls. Proportionalitetsprincipen och rättviseaspekter tenderar dock att inskränkas i de enskilda fallen. Vidare utgår nuvarande regleringen kring mängdbrottslighet framförallt från ett gärningsmannaperspektiv. Detta eftersom asperationen leder till att samtliga brott inte alltid beivras när vidare utredning inte kan antas påverka det samlade straffvärdet. Brottsoffers möjlighet till upprättelse hamnar därför ofta sekundärt i förhållande till humanitetsprincipen gentemot gärningsmannen samt processekonomiska aspekter. Avseende återfall i brott kan det anses oförenligt med proportionalitetsprincipen och rättviseaspekter att två snarlika företeelser behandlas på två helt skilda sätt. Slutligen bör hanteringen av flerfaldig brottslighet och asperationsprincipen reformeras för att bättre överensstämma med proportionalitetsprincipen, rättvisa och brottsofferperspektivet. Den främsta lösningen vore dels att höja straffminimum och straffmaximum för det gemensamma straffskalan, dels att införa en mer lagreglerad hantering av asperationen där ledning hämtas i regleringen kring återfall i brottslighet.