Vållande till annans självmord - Kan en kränkande behandling utgöra vållande till annans död?

Sammanfattning: Denna uppsats syftar till att utreda brottet vållande till annans död och var gränsen går för en rättssäker tolkning av dess straffbuds ordalydelse. Specifikt fokuseras på frågan om straffbudet kan ta sikte på den som medelst kränkande behandling av någon annan orsakar att vederbörande begår självmord. Då medverkansansvar förutsätter medverkan till en otillåten gärning, utgör inte medverkan till självmord ett brott, eftersom självmord är tillåtet enligt gällande rätt. I stället är det endast när den avlidne, som rent faktiskt har tillfogat den dödande skadan, i juridisk mening inte kan anses ha tagit sitt eget liv som ett brott kan aktualiseras. En sådan slutsats förutsätter emellertid att den avlidne bedöms ha saknat fri vilja, tillräcklig mognad eller tillräcklig insikt om relevanta omständigheter i förhållande till självmordsbeslutet. Härmed ska den avlidne dessutom i princip ha utgjort ett styrbart redskap i någon annans händer. Med stor säkerhet vore det väldigt sällan, och enbart i ytterst särpräglade situationer, som en person kan anses försättas i en sådan sits till följd av att ha utsatts för kränkande behandling. För att vållande till annans död ska aktualiseras krävs dessutom att den kränkande personens agerande faller in under gärningsbeskrivningen i 3 kap. 7 § BrB. Sålunda krävs att vederbörande kan anses ha orsakat den avlidnes död av oaktsamhet, vilket i sin tur förutsätter att kravet på gärningsculpa och gärningstäckande personlig culpa uppfylls. En gärningsculpabedömning torde endast i väldigt sällsynta fall betrakta en kränkning som ett otillåtet risktagande avseende självmord, och än mer sällan som ett relevant orsakande av självmordet. I så fall bör rimligtvis krävas att gärningspersonen haft anledning att förmoda att kränkningen skulle föranleda den utsattes självmord. Eftersom bedömningen av gärningstäckande personlig culpa är så pass beroende av bevisningen i varje enskilt fall, låter sig dock en teoretisk förhandsbedömning svårligen göras. Sammanfattningsvis konstateras att det ofta skulle bryta mot legalitetsprincipens analogiförbud att betrakta kränkande behandling som ett vållande till annans död.