Vem ska skydda ett barn? Om styvföräldrars garantansvar för sina styvbarn

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att, med en rättsdogmatisk metod, utreda huruvida en styvförälder kan inta ställning som skyddsgarant för sina styvbarn och därigenom hållas ansvarig för ett oäkta underlåtenhetsbrott. En förutsättning för att en person ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig för att genom underlåtenhet orsaka en viss effekt är att hen befinner sig i garantställning. Att en sådan ställning föreligger i de fall en rättslig relation är för handen (exempelvis mellan förälder–barn) har länge betraktats som en självklar utgångspunkt. I vilken mån en person kan inta garantställning även vid avsaknad av en rättslig handlingsplikt har dock länge varit oklart. Genom HD:s avgörande i NJA 2013 s. 588 har rättsläget klarlagts såtillvida att en rättslig relation inte är nödvändig för att en ställning som garant ska kunna uppstå. Enligt HD kan en garantställning, vid sidan av genom rättsliga förhållanden även grundas i faktiska omständigheter, exempelvis en nära levnadsgemenskap eller ett frivilligt åtagande. Detta medför att även en styvförälder kan inta garantställning och därmed hållas straffrättslig ansvarig för sin underlåtenhet då underlåtenheten skadar hens styvbarn. Rättsutvecklingen har således gått från en återhållsam syn på vem som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet till ett mer extensivt synsätt på vad som kan konstituera en garantställning och därigenom en handlingsplikt. Det faktum att en rättslig relation inte längre anses nödvändig för att konstituera en garantställning medför att kretsen av personer som hållas straffrättsligt ansvariga för sin underlåtenhet utökas. Då ett syfte med att uppställa ett krav på garantställning är att avgränsa den personkrets som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet kan det ifrågasättas om garantläran, efter HD:s avgörande, uppfyller detta syfte på ett tillfredsställande sätt. Mot detta bör ställas att garantläran har ytterligare en funktion; att skydda särskilt utsatta och vårdbehövande personer (i detta fall barn). Genom att utöka den krets som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet att skydda dessa personer skapas ett handlingsincitament varför denna funktion kan anses stärkt. Med beaktande av HD:s restriktiva tillämpning av garantläran i NJA 2013 s. 588 är framställningens slutsats att störst vikt, än så länge, tillmäts det förstnämnda, personkretsavgränsande syftet.