Ondskan i arketypen

Sammanfattning: Denna uppsats har haft till syfte att söka nå en förståelse för ondskan och dess eventuella betydelse för människans förutsättningar i tillvaron. Med hjälp av ett psykoanalytiskt och arketypiskt förhållningssätt har jag valt att framställa ondskan som viktig beståndsdel i det mänskliga livet. I myter, riter, sagor och symboler kan man finna en slags överordnad mening som kan bringa balans och jämvikt mellan det jordiska och det överjordiska, och mellan det goda och onda, menar exempelvis den kände mytforskaren Joseph Campbell. De är till för att skapa mening och förståelse för allt som rör det mänskliga. Här har jag valt att titta närmare på myter som exempelvis Oden, Lilit, Utdrivningen ur Paradiset och Den gudomliga komedin. Oftast är vi inte särskilt benägna att se och erkänna vår egen ondska utan vill gärna behålla bilden av ondskans annorlundahet för att rättfärdiga bilden av oss själva. Det har därför varit intressant att här titta närmare på fenomen som projektion, klyvning av gott och ont, syndabockstänkande osv. En stor del har också ägnats åt psykoanalytikern C G Jungs tankar om den kristna myten och hans tolkning av bl. a. Jobs bok där han visar hur den antropomorfa projektionen av gott och ont har utvecklats och kommit till uttryck i Bibeln. Jung framhåller med detta bl. a. att Gud, liksom människan, genomgår en individuationsprocess mot en allt större medvetenhet. Gud visar i Jobs bok prov på grymhet, måttlöshet och framförallt omedvetenhet i det han utsätter Job för ett till synes orättvist och onödigt lidande. Jung menar att Gud också är människans avbild och projektion. På Gud är alla goda egenskaper projicerade och på Satan alla onda. Detta motsvarar också människans egen oförmåga att se hela sig själv, sin egen ondska eller skugga. Den kristna kulturen är, enlig Jung, alltför identifierad med det goda, därför behöver Kristusgestalten kompletteras med hans mörka broder Satan om människan skall kunna komma tillrätta med sig själv och ondskans problem. I slutdiskussionen tar jag, som ett exempel på hur detta skulle kunna gå till, upp Claes Janssen tankar om att återinbjuda Djävulen som en dialektisk antites till Kristus. Han visar hur viktig och användbar den medvetna kontakten med Djävulen är och att denna gestalt, så snart han bjuds in i det heliga fyrtalet upphör att vara ond. Att han som Lucifer (ljusbringaren) har en medvetandegörande effekt. Gud, Kristus, Den Helige Ande och Djävulen ses som arketyper som tillsammans bildar en själslig jämvikt för att de rättar och rättas av varandra. Min slutliga reflektion är att ondskan är en ofrånkomlig del i att vara människa. Vi kan välja försöka förstå den och våga möta den i oss själva eller vi kan förneka och gömma undan den. Men mörkret kommer alltid att finnas där, ingen går fri från ondska!