Behandling av personer med självskadebeteende : en litteraturöversikt med kvantitativ ansats

Detta är en Magister-uppsats från Marie Cederschiöld högskola/Institutionen för vårdvetenskap

Sammanfattning: Bakgrund: Självskadebeteende är ett omtvistat begrepp som inte är en egen diagnos. De självskadande handlingarna börjar ofta under puberteten och brukar avta i ung vuxenålder. Självskadebeteende är ett uttryck för stort lidande. Det är viktigt att skilja mellan suicidalt beteende och självskadebeteende. Självskadebeteende kan mätas på olika sätt och det saknas i nuläget nationella riktlinjer gällande vård och behandling.  Syfte: Syftet var att undersöka vilken behandling som bör rekommenderas för patienter med självskadebeteende.  Metod: Studien är en systematisk litteraturöversikt med kvantitativ ansats innefattande 14 RCT-studier. Sammanställningen har gjorts enligt de steg som beskrivs av Bettany-Saltikov och McSherry (2016).  Resultat: Resultatet omfattar 14 studier utförda i sju antal länder. Deltagarantal i studierna varierade mellan n=33 till n=832 och utgjordes av både tonåringar och vuxna. Samtliga studier var utförda inom psykiatrisk öppenvård. Olika former av behandlingar undersöktes. Av de 14 inkluderade studierna visade 9 studier att interventionen hade bättre effekt än den som kontrollgruppen gavs, vilket oftast var standardvård. Bäst effekt hade DBT vilket gavs som intervention i tre studier. Slutsats: Denna litteraturöversikts resultat indikerar att DBT är den behandling som ger bäst effekt vid behandling av patienter med SB.  Då populationerna var små och innehållet i behandlingsinterventionerna varierade är det svårt att dra säkra slutsatser. Det behövs fler väldesignade studier som utvärderar behandling för patienter med SB där insatser initieras av sjuksköterskor. Mer forskning behövs kring nya tekniska hjälpmedel som del av behandling vid SB.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)