Lukt i sporttextil : nödvändigt ont eller möjligt att motverka?

Sammanfattning: Sporttextil som luktar illa är ett utbrett problem och något som de flesta motionärer är bekanta med. En enkätstudie som genomfördes visade att mer än hälften av respondenterna någon gång upplevt att deras träningskläder luktat illa även efter tvätt. Även om lukt i sig inte är något farligt eller skadligt kan det ändå leda till obehagskänslor hos individen och det finns därför ett önskemål om en lösning på problemet. Lukt i sporttextil kan delvis härledas till bakteriers metabolism av utsöndrad svett. Dessa doftämnen tros kunna ackumuleras i textilen vid tvätt och användning. Studier av natur- och syntetmaterial har visat att de syntetiska fibrerna till större grad binder doftpartiklar. En bidragande faktor till att syntetiska fibrer ofta upplevs som mer luktintensiva. På marknaden finns idag en uppsjö av textila produkter som säger sig kunna motverka lukt genom så kallade deodoriserande behandlingar. Hur problemet angrips varierar men i huvudsak förekommer två typer av behandlingar, antibakteriella- eller luktadsorberande behandlingar. I de antibakteriella behandlingarna kan ämnen som till exempel silver, triklosan, triklokarban, kitosan eller kitin användas. De antibakteriella ämnena klassificeras som biocider och den luktreducerande effekten uppnås då bakterietillväxten minskas och därmed också produktionen av doftämnen. De luktadsorberande behandlingarna angriper problemet genom till exempel fysisk adsorption av luktpartiklar. Forskning på KTH har bidragit till ytterligare ett angreppssätt av problemet med hjälp av positivt laddade polymerer. Bland de ovan nämnda metoderna är silver, triklosan och triklokarban de mest kritiserade på grund deras negativa miljöpåverkan. I utbudet av hushållstvättmedel finns det i dagsläget även tillgängligt ett antal så kallade sporttvättmedel. De säger sig ha en bättre effekt än vanligt tvättmedel på lukt i sporttextil. För att kontrollera effekten av deodoriserande behandlingar kan två olika typer av testmetoder användas, antibakteriella- eller antiodörtester. Dessa två metoder skiljer sig och det är två helt olika faktorer som utvärderas. I mars 2014 publicerades en ISO-standard innehållande olika testmetoder för att bedöma de deodoriserande egenskaperna i textil. Publiceringen underlättar möjligheterna för en korrekt och enhetlig bedömning av lukt i textil. För att kontrollera eventuell adsorption eller absorption av luktämnen på polypropen genomfördes en FT-IR analys genom ATR. Denna typ av metod medger analys av polymerytor via bestrålning av infrarött ljus. Analysen genomfördes även för att försöka utvärdera effekten hos sporttvättmedel gentemot vanligt hushållstvättmedel. Analysen kunde dock inte påvisa något innehåll av ytterligare ämnen på fibern. Inte heller någon skillnad i effekten hos tvättmedlen kunde utläsas från provresultatet.