När tala är silver och tiga är dumt - Om de förklaringsbördor som åläggs tilltalade i brottmål och deras förenlighet med oskyldighetspresumtionen och rätten till tystnad

Sammanfattning: Enligt artikel 6 Europakonventionen har varje person som befinner sig under en medlemsstats jurisdiktion rätt till en rättvis rättegång. Till de rättigheter som härvidlag följer hör bland annat oskyldighetspresumtionen, innebärande att varje person som står anklagad för brott tillförsäkras att bli betraktad som oskyldig fram till att vederbörandes skuld lagligen fastställts. En förutsättning för oskyldighetspresumtionens genomslag är att åklagaren bär bevisbördan, vilket medför en rätt för den tilltalade att förhålla sig passiv i ett straffrättsligt förfarande. Trots dessa rättsliga utgångspunkter har emellertid så kallade förklaringsbördor tillämpats i praxis, vilket innebär att den tilltalade åläggs att förklara sig, varpå ovilja eller oförmåga att lämna en förklaring läggs den tilltalade till last i bevishänseende. Domstolarnas tillmätande av negativ bevisverkan har de facto stöd i den fria bevisvärderingens princip enligt 35 kap. 1 § RB och i bevisvärderingsregeln stadgad i 35 kap. 4 § RB enligt vilken domstolarna har att pröva bevisverkan av den tilltalades underlåtenhet. I den juridiska litteraturen har det däremot riktats stark kritik mot en förklaringsbördetillämpning då bördan ansetts kunna verka som bevislättnad för åklagaren och innebära en otillåten bevisbördeomkastning. Kritiken har fått stöd av Europadomstolen, vilken i John Murray mot Förenade kungariket fastslog att den tilltalades tystnad endast får betraktas som ett skuldindicium då det redan föreligger starka bevis mot vederbörande, samt i Krumpholz mot Österrike där domstolen fastställde att åläggande av förklaringsbördor vid svag åklagarbevisning innebär en bevisbördeomkastning i strid med oskyldighetspresumtionen. Beroende på vilken bevisstyrka i åklagarbevisningen som domstolarna kräver innan de ålägger den tilltalade en förklaringsbörda, och vilken bevisverkan dess bemötande tillmäts, kan tillämpningen således eventuellt strida mot oskyldighetspresumtionen, rätten till tystnad eller bådadera. Framställningen har med denna utgångspunkt ifrågasatt Högsta domstolens avgöranden i NJA 1982 s. 164, NJA 2013 s. 931 och NJA 2015 s. 702, vari författaren ansåg bedömningen i NJA 2013 s. 931 kunna strida mot oskyldighetspresumtionen och rätten till tystnad.