Skydd för utländska investeringar och indirekt expropriation - Om problematiken vid gränsdragningen mellan indirekt expropriation och legitima statliga åtgärder

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Juridiska fakulteten; Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar skydd för utländska investeringar och indirekt expropriation i internationell rätt. En erkänd regel inom internationell rätt föreskriver att egendom som tillhör utländska investerare inte får tillvaratas utan tillräcklig kompensation, oavsett om det är för ett offentligt ändamål eller inte. Medan en bedömning av direkt expropriation anses relativt okomplicerad att företa har en bedömning av indirekt expropriation visat sig vara mycket svårare, mycket då den här formen yttrar sig på ett mer subtilt sätt, och tidigare bedömningskriterier för expropriation har därför visat sig otillräckliga. Avsaknaden av en tydlig definition av begreppet indirekt expropriation har lett till en gränsdragningsproblematik i praxis och doktrin gällande vad som utgör indirekt expropriation och vad som är legitima statliga åtgärder som inte leder till ett behov för ekonomisk ersättning. Syftet med denna uppsats har därför varit att utreda vilka faktorer som tillämpas då en situation av indirekt expropriation ska fastställas och om en tydlig, enhetlig definition av indirekt expropriation kan och bör införas i den internationella investeringsrätten. De centrala bedömningsfaktorer som används vid fastställandet av indirekt expropriation har redogjorts för och analyserats, vilka är: (i) graden och varaktigheten av åtgärden; (ii) syftet, effekten och proportionaliteten med åtgärden; och (iii) investerarens förväntningar. Svårigheten med att införa en tydlig, enhetlig standard för indirekt expropriation vilken ska fungera i en global kontext har också diskuterats och utretts. Baserat på problematiken att åtgärder vidtagna för att tillgodose ett allmänt eller publikt intresse kan anses utgöra en indirekt expropriation och svårigheten att anpassa modellen till varje unikt fall har lett till slutsatsen att en sådan enhetlig standard inte bör införas i den internationella investeringsrätten.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)